kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 305 skap fått valrätt, skedde en övergång till ett representativt valsystem. De första bestämmelserna om ett sådant representativt valsystem finner vi i Stadgan om kungaval från cirka år 1335, som med mindre modifikationer inarbetats i Magnus Erikssons landslag.223 Lagmännen från alla de svenska lagsagorna ska, med samtycke av dess tingsmenighet, utse tolv representanter att följa med dem till Mora ting utanför Uppsala för att förrätta kungaval. Den uppländske lagmannen, och de tolv representanterna med honom, skulle avlägga de första rösterna och därefter de andra lagmännen, tillsammans med de tolv representanter som medföljde var och en av dem, i en fastslagen röstordning och majoritetsprincipen rådde i fall av oenighet.224 Förbudet mot ett arvrike inskärps med kraft i landslagen: ”Nu ska till kungariket i Sverige kung väljas, och det ska inte ärvas om de har mist sin kung” (Nu ær til kunungx rikit suerike kununger væliande ok ey æruande, æn þe kunung mist haua).225 Frode Hervik har träffande karaktäriserat denna successionsordning som landslagen fastslår som ett ”et arvelig valgrike”. Medan kungen visserligen ska väljas är utgångspunkten att det i första hand är en kungason som väljs till ny kung.226 Landslagen fastslår att det endast får finnas en kung åt gången. Denna bestämmelse är knappast riktad mot den typ av flerkungadöme som förekom i Norge under äldre tid.227 Det råder sålunda enighet om att den bestämmelsen syftade till att förhindra att ärftlig tronföljd infördes bakvägen genom att en regerande kung låter få sin son utsedd till samregerande kung.228 svear” i Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 377; Hjärne, Fornsvenska lagstadganden(kap. 5, fotnot 217), s. 28–30; Gahrn, Sveariket i källor och historieskrivning (kap. 1, fotnot 48), s. 54 – jmf även utredningen i Blomkvist, The discovery of the Baltic (kap. 1, fotnot 31), s. 576 om begreppenSviþióð (”sveafolket”) kontraSvíaveldi (”sveaväldet”) eller Svíaríki (”sveariket”). 223 Stadgan om kungaval (SdmL Add.: 1) utgör grunden till MEL Kg: 1–8. 224 MEL Kg: 4. 225 MEL Kg: 4. 226 Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 137–139; citatet är från s. 138. Péneau, ”La succession royale dans la royaume de Suède, entre coutume héréditaire et loi élective (XIIIe–XIVe siècles)” (kap. 5, fotnot 202), s. 36 framhåller att bestämmelsen att kungen ”helst” ska vara kungason lämnade ett politiskt manöverutrymme och ser också (s. 41) avsaknaden av en fastslagen tronföljdsordning som en medveten politisk strategi för att stärka valrätten. 227 MEL Kg: 2. 228 Carlsson, ”Konungavalet år 1319 och dess författningshistoriska förutsättningar” (kap. 5, fotnot 220), s. 246–248; Rosén, Striden mellan BirgerMagnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 332–333; Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43), s. 92; Péneau, ”La succession royale dans la royaume de Suède, entre coutume héréditaire et loi élective (XIIIe–XIVe siècles)” (kap. 5, fotnot 202), s. 23. Detta förfarande uppfattades
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=