lagfäst kungamakt under högmedeltiden 304 värdigheten av rikets lagmän, 3) eriksgatan med hyllningar (och möjligen edsutväxlingar) på de olika landstingen – utelämnad i citatet ovan – och 4) kröningen förrättad av ärkebiskopen och rikets andra biskopar. I enlighet med flera andra forskare betraktar jag ”ta” (taka) och ”döma” (dömæ) till kung som två separata rättshandlingar.219 Den uttryckliga rättsförklaringen av kungavärdigheten skedde efter själva valet genom lagmännens dom. Det var då som tingsmenighetens representanter, lagmännen, gav den nyvalde kungen kungavärdigheten med tillhörande regalrättigheter.220 Karl Olivecrona och Olof Sundqvist har lyft fram hur tagandet av kung skildras i lagarna som analogt med tillsättningen av andra ämbeten såsom domare, lagman eller präst.221 Detta finner jag förstärka intrycket av att de svenska lagarna betraktar kungen som en ämbetsinnehavare vald av tingsmenigheten. Så länge som det enbart var ”uppsvear” (upsvíar) – invånarna i de tre uppländska folklanden – som hade rätt att välja kung besatt sannolikt, utifrån både lagmaterialet och andra källor att döma, formellt hela tingsmenigheten valrätten.222 När ökad riksenighet lett till att invånarna i samtliga land219 Inte minst Bomgren, ”Om konungavalet enligt medeltidslagarna” (kap. 5, fotnot 13), s. 364 har lagt emfas vid att tagandet och dömandet till kung utgjorde två separata rättshandlingar och Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 217 sluter sig härtill. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 377–381 ställde sig däremot tveksam till att ”ta” och ”döma” utgjorde två separata rättshandlingar i landskapslagarna men att det kommit att bl betraktat som det i MEL Kg: 4. Olivecrona, Döma till konung (kap. 5, fotnot 13), s. 29–34, som ingående studerat innebörden av dömandet till kung, har urskilt åtminstone tre olika delar av domsakten: 1) dömandet av tronpretendenten till kung, 2) dömandet till krona och kungadöme, och 3) dömandet till att råda över landskapen och styra riket. 220 Det framgår dock inte klart avUL Kg: 1–3 ifall dömandet till kung skedde vid respektive landsting under kungens eriksgata, såsom det stadgas i VgL IR: 1 och VgL II R: 1, eller om alla lagmännen skulle vara på plats och genomföra dömandet ”vid Uppsala” (wiþ upsalir) i samband med kungavalet. Bl.a. Carlsson, Einar, ”Konungavalet år 1319 och dess författningshistoriska förutsättningar”, [svensk] Historisk tidskrift 57 1937 och Holmgren, Gustaf, Gamla Uppsala ochMora äng i medeltidslagarnas valföreskrifter, Stockholm 1937 sluter sig, liksom jag, till det sistnämnda alternativet. Oavsett var dömandet ägde rum så utgjorde eriksgatan, som Bomgren, ”Om konungavalet enligt medeltidslagarna” (kap. 5, fotnot 13), s. 378 menat, en mycket viktig politisk institution. EnKöningsumritt, såsom Eriksgatan, är inget speciellt svenskt fenomen. Sådana ritter var påbjudna nyvalda kungar på många håll i norra Europa sedan åtminstone 500-talet, se Hoffmann, Königserhebung und Thronfolgeordnung in Dänemark bis zum Ausgang des Mittelalters (kap. 1, fotnot 112), s. 183–187. 221 Olivecrona, Döma till konung (kap. 5, fotnot 13), s. 29–34 och Sundqvist, ”Features of preChristian inauguration rituals in the medieval Swedish laws” (kap. 5, fotnot 215), s. 628, med hänvisningar till bl.a. ÖgL Kk: 4, UL R: 1 ochHL R: 1. 222 I UL Kg: 2används termen ”uppsvear” (upsweum) om upplänningar. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43), s. 24–25 menar att även ”uppsvear” åsyftas i VgL I R: 1 när det där talas om ”svear” (sveær). Se vidare diskussionen om begreppet ”upp-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=