lagfäst kungamakt under högmedeltiden 302 delade om vilken typ av maktförhållande mellan kung och tingsmenighet som lagregleringarna av denna rätt avspeglar. Fredrik Lagerroth har tolkat tronföljdsbestämmelserna som en kompromiss mellan en kunglig strävan efter riksenighet och motståndet hos tingsmenigheterna i de enskilda landskapen mot politisk centralisering.213 Kristin Drar karaktäriserar istället dem som ett försök att harmonisera gamla och nya successionsprinciper.214 Olof Sundqvist anser vidare att tronföljdsreglerna främst påbjuder en äldre ordning, som försvarar rätten för tingsmenigheterna i de enskilda landskapen att råda över den kungliga successionen och som försöker begränsa en centralisering av makten.215 Frågan har senast behandlats av Corinne Péneau på ett sätt jag finner givande. Hon framhåller det faktum att tingsmenigheternas rätt att välja kung innebär att kungamakten decentraliseras till de enskilda landskapen när kungen avlider. Först genom kungavalet centraliserar representanter från landskapen åter makten till den kung de valt och bemyndigat med hans makt.216 Äldre Västgötalagen innehåller den av många forskare uppmärksammade passagen att ”[s]vearna äger rätt att tillsätta kung och likaså avsätta” (Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ).217 Det framträder två, klart åtskilda, rättsKarl, Om konunga- och tronföljareval ur svensk historisk och statsrättslig synpunkt, Uppsala 1888, s. 3; Kjellén, Rudolf, Om Eriksgatan. Kritiska studier i gammalsvensk statsrätt, Upsala 1889, s. 4, 19, 71–72 menade att kungamakten från början gått i arv inom den kungliga dynastin och att ett valrike först fått sitt genombrott under 1200-talet. Schück, ”Medeltidens svenska konungaval” (kap. 5, fotnot 13), s. 258–259 talade om en principiell bördsrätt till tronen medeltiden igenom, medan Bomgren, ”Om konungavalet enligt medeltidslagarna” (kap. 5, fotnot 13), s. 350 menade att bördsrätten till tronen snarast kan betraktas som en sedvana men knappast hade ”förpliktigande rättskraft” vid kungavalen. 213 Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 39, 64. 214 Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd (kap. 1, fotnot 6), s. 66–67. 215 Sundqvist, Olof, ”Features of pre-Christian inauguration rituals in the medieval Swedish laws”, i Michael Stausberg (red.), Kontinuitäten und Brüche in der Religionsgeschichte. Festschrift für Anders Hultgård zum 65. Geburtstag am 23. Dezember 2001, Berlin 2001, s. 645. 216 Péneau, ”La succession royale dans la royaume de Suède, entre coutume héréditaire et loi élective (XIIIe–XIVesiècles)” (kap. 5, fotnot 202), s. 36, 41. 217 VgL I R: 1; identiska bestämmelser i VgL II R: 1. Uppgiften att svearna ägde rätten att taka (”ta”) ochvrækæ(”avsätta”) kung har vanligen tolkats som att svearna hade rätten att tillsätta och avsätta den svenske kungen, se t.ex. Beckman, Natanael, Ur vår äldsta bok, Stockholm 1912, s. 84; Bomgren, ”Om konungavalet enligt medeltidslagarna” (kap. 5, fotnot 13), s 359–360; Holmgren, ”Taga och vräka konung” (kap. 1, fotnot 112), s. 19–20; Olivecrona, Döma till konung (kap. 5, fotnot 13), s. 7; Lönnroth, ”De äkta Folkungarnas program” (kap. 1, fotnot 28), s. 12; Hjärne, Erland, Fornsvenska lagstadganden, Uppsala 1951, s. 5–30; Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 118. Avvikande meningar har emellertid framförts. Kjellén, Om Eriksgatan (kap. 5, fotnot 212), s. argumen-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=