kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 301 tydliga gränser för den kungliga beskattningsrätten och hindra införandet av statsrättsliga principer från romersk rätt, fastslogs för första gången uttryckligen rätten för befolkningen att bestämma över beskattningen.209 Den dominerande uppfattningen, företrädd av historiker som Jerker Rosén, Hans Jägerstad, Herman Schück och Thomas Lindkvist, är att Frihetsbrevet syftade till att tillvarata stormännens intressen. Jag delar emellertid mer Kristin Drars och Michael Nordbergs uppfattning att Frihetsbrevet i minst lika hög grad tillvaratog intressen för de bredare befolkningsskikten.210 Både de kyrkliga och världsliga stormännen hade ju vid denna tid redan i huvudsak blivit befriade från stående, om än inte extraordinär, kunglig beskattning. Det förbud somFrihetsbrevet inför mot kungen att pålägga befolkningen nya eller ökade skatter och pålagor utan dess medgivande preciseras i Magnus Erikssons landslag. Utgifterna för att till exempel underhålla befästningar måste kungen täckamed sina befintliga, lagreglerade inkomster. Endast i ett antal speciella situationer – som är särskilt uppräknade – får extraordinära skatter komma ifråga och även då handlade det formellt om frivillig beviljning. Lagen fordrade nämligen att varje sådan extraordinär pålaga skulle granskas och godkännas av biskopen, lagmannen och sex frälsemän och sex bönder från varje landskap som berördes av den extraordinära skatten.211 Samtliga arkeologer, historiker och rättshistoriker som behandlat saken har i stort sett varit eniga om att de svenska landskapslagarna gav tingsmenigheterna den formella rätten att välja kung.212 Däremot har meningarna varit 209 Frihetsbrevet (DS 2199) har senast ingående analyserats av Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 91–125. Rosén, Striden mellan BirgerMagnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 146–147, 333–341 och Carlsson, Einar, ”Till diskussionen om 1319 års kungaval”, [svensk] Historisk tidskrift 60 1940, s. 21 framhåller att Frihetsbrevet är utformat som en edsutväxling mellan kung och befolkning. 210 Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 333; Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 43), s. 258; Schück, Rikets råd och män (kap. 1, fotnot 54), s. 50–51; Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering” (kap. 1, fotnot 4), s. 96 vs. Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd (kap. 1, fotnot 6), s. 37; Nordberg, I kung Magnus tid (kap. 3, fotnot 34), s. 28–29. 211 MEL Kg: 5. Redan Ramstedt, Om krigs- och skatteväsendet i Svealandens lagar (kap. 1, fotnot 122), s. 26 karaktäriserade de stående skatterna lagarna reglerar som något befolkningen beviljat kungen för all framtid, till skillnad från sådana skatter som befolkningen kunde bevilja kungen på en mer tillfällig basis. 212 I den äldre forskningen diskuterades det dock huruvida det svenska riket under tidig medeltid, det vill här säga från tiden före det finns några skriftfästa tronföljdsbestämmelser bevarade, var ett arvrike eller ett valrike. Bl.a. Fahlbeck, Pontus, Den s.k. striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker, Stockholm 1884, s. 118, 132–133; Key-Åberg, Maktrelationen mellan kung och befolkning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=