lagfäst kungamakt under högmedeltiden 300 ikläda sig det kungliga ämbetet.203 Jag delar den uppfattningen och vill särskilt framhålla att samtliga sju artiklar i kungaeden somMagnus Erikssons landslag föreskriver syftade till att på olika sätt klargöra gränserna för den kungliga maktutövningen. En nyvald kung var dessutom enligt landslagen skyldig att respektera de privilegier som det kyrkliga och världsliga frälset fått av tidigare kungar. Dessa fick därigenom närmast karaktären av lagreglerade rättigheter. Kungen var även förbjuden att avhända sig resurser tillhörande kronan. Om han likväl gjort det, hade näste kung, med stöd av lagen, rätt att återta dem.204 Detta innebar, som Corinne Péneau framhållit, att landslagen gav en kung den makt och de resurser som lagen fastställde och inte vad den tidigare kungen faktiskt varit i besittning av.205 Ett sådant avyttrandeförbud och en sådan noggrann definition av kungens makt och resurser saknar motsvarigheter för dansk och norsk del. Philip Line framhåller, i sin sammanfattning av forskningsläget, att det saknas indikationer på förekomsten av kunglig beskattning i Sverige före 1200-talet.206 Gabriela Bjarne Larsson, som senast diskuterat saken, menar med utgångspunkt från diplommaterialet att eftersom den svenske kungen först år 1267 utfärdade skatteprivilegier så fick han sannolikt först beskattningsrätt under 1260-talet.207 Jag ställer mig dock något tveksam till ett sådant argumentum e silentio. Utav avsaknaden av äldre privilegiebrev är det tveksamt om det går att dra slutsatsen att kunglig beskattning inte existerat. De svenska stormännen stärkte sin ställning gentemot kronan under den tid Magnus Eriksson var omyndig (1318–1331).208 I samband med att den minderårige Magnus Eriksson blivit vald till svensk kung – och dessutom ärvde den norska kronan – utfärdades ett betydelsefullt konstitutionellt dokument år 1319: Frihetsbrevet. I detta dokument, som syftade till att sätta 203 Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 244. 204 MEL Kg: 3, 5. Rosén, Jerker, Kronoavsöndringar under äldre medeltid, Lund 1949 och Strandberg, Carl, Zur Frage des Veräusserungsverbotes im kirchlichen und weltlichen Recht des Mittelalters, Stockholm 1967 har studerat detta avyttringsförbud, som tycks ha slagit igenom under sent 1200-tal, och funnit att det tillmättes en stor rättslig betydelse. 205 Péneau, ”La succession royale dans la royaume de Suède, entre coutume héréditaire et loi élective (XIIIe–XIVe siècles)” (kap. 5, fotnot 202), s. 35–36. 206 Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 229. Lindkvist, ”Kings and provinces in Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 231 skriver dock, utan att ange källa eller ge en närmare motivering, att ”[b]y the twelfth century the kings had acquired the right of taxation”. 207 Bjarne Larsson, ”Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280” (kap. 3, fotnot 238), s. 172. 208 Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), s. 151; Nordberg, I kung Magnus tid (kap. 3, fotnot 34), s. 31–41; Harrison, Jarlens sekel (kap. 3, fotnot 320) l, s. 268.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=