av en relativt enhetlig ius commune i Europa redan under tidig medeltid. Lupoi understryker uniformitet i de europeiska grundprinciperna för social ordning och konfliktlösning under tidig medeltid, samtidigt som han framhäver de geografiska skillnaderna i utformningen av specifika bestämmelser. Relevant för denna bok är den stora vikt som, enligt Lupoi, lades vid folklig koncensus vid kunglig maktutövning. Han tillmäter, liksom Susan Reynolds, kollektiva folkliga fora stor betydelse och framhåller hur kungar och andra makthavare behövde få godkännande för sina beslut från församlingar av fria, jordägande och vapenföra män.20 Alan Harding närmar sig statsbildningsproblematiken från en rättshistorisk horisont i Medieval Law and the Foundations of the State (2002). Harding lägger stor vikt vid den centraliserande effekt som framväxten av institutionaliserad kunglig rättskipning fick. Harding ser den kyrkliga Gudsfreden (pax Dei, treuga Dei) från 900-talet, följd av den kungliga Landfriedenunder 1000-talet, som ett första avgörande steg mot centraliserad rättskipning och därmed, i förlängningen, mot statsbildning. Enligt Harding var den geografiska storleken på riket en viktig faktor för graden av rättslig centralisering och en förklaring till skillnaden mellan till exempel det starkt centraliserade England och svagt centraliserade tysk-romerska riket.21 Den forskare som för nordisk del senast mer ingående behandlat problemställningar av relevans för denna studie är den norske rättshistorikern Jørn Øyrehagen Sunde i hans Speculum legale: Rettsspegelen (2005). Enligt Sunde var skillnaden mellan rättslig och politisk makt flytande under tidig medeltid; han talar vidare om ett konglomerat av rättsliga fora och rättsregler. Först i och med att lagtingen och fylkestingen inordnades i den kungliga och kyrkliga administrationen menar Sunde att de övergick till att vara institutionaliserade rättsliga arenor. Sunde framhåller att juridiska funktioner gav auktoritet och legitimitet. Det gjorde dem eftersträvansvärda för kungen, som enligt Sunde ursprungligen erhöll sin rättsliga makt som en slags skiljedomare. Genom avgöranden av enskilda rättsfall öppnades därmed vägen för kunglig lagstiftningsmakt. Sunde menar att kungamakten blivit en stats20 Lupoi, Maurizio, The origins of the European legal order, Cambridge, 2000, utkom ursprungligen på italienska som Lupoi, Maurizio, Alle radici del mondo giuridico Europeo, Rom 1994. Vidare påpekar Lupoi, The origins of the European legal order (kap. 1, fotnot 20) att eftersom den romerska rätten var paneuropeisk var det kyrkan, snarare än kungarna, som ansågs äga rätt att uttolka den. 21 Harding, Alan, Medieval law and the foundations of the state, Oxford 2002, företar en komparativ studie baserad på engelska och franska primärkällor avseende framväxten av ett centraliserat juridiskt system. lagfäst kungamakt under högmedeltiden 30
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=