lagfäst kungamakt under högmedeltiden 298 som undersåtar. Kungen gjorde i växande grad anspråk på ensamrätt till bruket av legitimt våld; rätten till hämnd, självtäkt och fejd inskränktes successivt tills landslagen och stadslagen slutligen närmast helt avskaffade fejdrätten. Regalrättigheterna ökade i omfattning och principen att herrelöst gods tillhörde kungen framträder i lagmaterialet med ökad tydlighet. Under 1200-talet började majestätsbrott utgöra en egen brottskategori, betraktad som särskilt allvarlig, och brott mot kungens ämbetsmän och myndighetsutövning klassades i allt större utsträckning som urbotamål. Tidigare studier har visat att processen mot politisk centralisering och institutionaliserad maktutövning gick långsammare i Sverige än iDanmark och Norge.196 Därmed kunde tingsmenigheterna i de enskilda landskapen under längre tid fortsätta att utöva betydande politisk makt. Det kom till exempel till uttryck i rätten för tingsmenigheterna att ännu under 1200-talet välja såväl kung som lagman. Parallellt med maktförskjutningen från tingsmenigheter till kung och kyrka har forskningen visat att det skedde en tilltagande social stratifiering.197 Erik Lönnroth (1910–2002) och Jerker Rosén (1909–1976) framhöll en kampmellanregimen politicumochregimen regale somen huvudlinje i den politiska utvecklingen under 1200- och 1300-talen. Hans Jägerstad talade om en motsättning mellan å ena sidan de enskilda landskapens självständighet och å andra sidan en kunglig strävan efter ökad riksenighet.198 Olika grupperingar av stormän ska ha företrätt ett ”rådskonstitutionalistiskt” program, 196 Lönnroth, ”De äkta Folkungarnas program” (kap. 1, fotnot 28), s. 9, 21–22 framhåller att den politiska oppositionen mot centralisering under 1200-talet hade sitt fäste i Svealand – i synnerhet i Uppland – och Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43), s. 5, 51 framhåller principiellt detsamma. Harrison, Sveriges historia2 (kap. 1, fotnot 6), s. 252et passimintar dock en mer tveksam hållning till om något sådant politiskt program, med en uttalad vilja att stävja en kunglig maktcentralisering verkligen existerade. 197 Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 39; Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43), s. 2, 4, 57; Harrison, Sveriges historia 2 (kap. 1, fotnot 6), s. 298. I den äldre forskningstraditionen, t.ex. Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 118, har denna utveckling betecknats som en övergång från den ”gamla demokratiska förbundsförfattningen” till ”den monarkisk-aristokratiska konfederationen”. 198 Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397–1457 (kap. 5, fotnot 6); Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217); Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43). Lönnroth, ”De äkta Folkungarnas program” (kap. 1, fotnot 28) har velat se en konfliktlinje mellan en ”aristokratisk” och en ”folklig” politisk gruppering under 1200-talet. Efter att den ”aristokratiska” grupperingen segrade uppstod enligt hans Kungen och tingsmenigheten i det svenska riket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=