kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 297 redan nämnda tronföljdslagen från år 1163, inarbetad somnýmæli i Gulatingsloven. Tronföljdslagen föreskriver både fredlöshet och bannlysning, samt konfiskation av all egendom till den rättmätige kungen, som påföljd för den som låter sig bli tagen till kung i strid med lagen och för alla hans anhängare.190 Magnus Lagabøters landslovochMagnus Lagabøters bylovinnehåller bestämmelser rörande majestätsbrott, som verkar vara inspirerade av romersk rätt. Det fastslås där att försök att beröva kungen hans rike och hans undersåtar är det värsta brott som någon kan begå.191 Kungen ges rätten att utse den som för hans räkning ska vara åklagare vid förräderi. Lagen fordrar dock att det måste vara en man av jämbördig rang med den anklagade.192 Den anklagade har sedan att neka till anklagelsen genom en tolvmannanämnd.193 Landslagen räknar också ett antal brott mot kungen och hans ämbetsmän som urbotamål. Jag betraktar dessa brott som majestätsbrott i en vidare bemärkelse. Hit hör bland annat dråp på någon som kungen benådat eller tagit i sitt beskydd, dråp på en lagman eller brott mot kungafriden genom dråp i kungens närhet eller på hans gårdar eller skepp, samt förfalskning av kungens mynt, brev eller sigill. Det medförde även dubbla böter att bryta kungafriden genom att till exempel dräpa någon under ledungsfärd, på tinget, under bröllop, på ett torg, och under vissa kyrkliga högtider.194 Kungen hade själv rätt att avgöra vad som utgjorde ett brott mot kungafriden. Det var således upp till kungen att bestämma omfattningen av kungafriden, vilket måste sägas ha gett kungen en synnerligen omfattande makt.195 2delsammanfattning: I de tidigmedeltida norska lagarna var kungen tydligt underställd lagen. Från mitten av 1100-talet ökade kungens maktbefogenheter. I landslagen från år 1274 och stadslagen från år 1276 har han blivit överordnad lagen. Befolkningen blev allt tydligare underordnad kungen med lydnadsplikt till honom. I landslagen och stadslagen framträdde ett bindande samhällsfördrag mellan kung och folk som stadfäste folkets ställning 190 GulL 2. Även i tronföljdslagen från år 1260 och i MLL II: 6 ochMLBL: II: 5 samt, i modifierad form i Rettarbot om ny tronfølgelov år 1302 (NgL III: 45–55), är dessa bestämmelser medtagna. 191 MLL IV: 3. 192 MLL IV: 3; denna bestämmelse återfinns redan i FrostLXV: 1. I HirdS 35 är det fastslaget att förräderianklagelser ska prövas i enlighet med lagen. 193 MLL IX: 13. 194 MLL IV: 3–4, 18, X: 2; MLBL IV: 19, VI: 1. 195 MLL IV: 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=