kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 295 och att kungen hade rätten att välja att upplåta jord på en allmänning till vem han önskade.176 Brukarna av allmänningarna blir landbor till kungen.177 Landslagen fastslår att kungen äger allmänningarna tillsammans med bönderna, ochmedan kungen ges makten över jorden tillförsäkras bönderna full nyttjanderätt till allmänningarna och alla deras resurser.178 Från andra källor än lagarna känner vi till att kungen, sannolikt redan under vikingatiden, hade ensamrätt till pälshandeln med samerna (finnferð), vilket synes ha varit en lukrativ regalrättighet som också kunde förlänas.179 Denna regalrättighet regleras ytterligare genom en retterbot från tidigt 1100-tal, som ger kungen förköpsrätt till alla pälsverk från Hålogaland och Finnmarken.180 I Magnus Lagabøters landslov ges kungen genom sina ombudsmän förköpsrätt (konungs kaup) till alla varor från både norska och utländska köpmän.181 Skatter och böter försåg uppskattningsvis den norske kungen med över 60 procent av hans inkomster. Jordränta (landskyld) från kronogods spelade endast en underordnad roll.182 De kungliga intäkterna var även, i förhållande till folkmängden, betydligt lägre i Norge än i Danmark.183 Böter, konfiskation av fredlösas egendom och avgifter för fredsköp var, som behandlats i kapitel 3, de mest ekonomiskt betydelsefulla regalrättigheterna för den norske kungen.184 deras gränser. Detta betraktades som civilrättsliga frågor, som endast berörde bönderna inblandade i tvisten, vilket framgår av t.ex. FrostL XIV: 7 ochMLL VII: 61. 176 FrostL XIV: 8; MLL VII: 62. När någon brukar en allmänning utan tillåtelse från kungen tillfaller grödan kronan. 177 GulL 145; FrostL XIV: 8. Nyodlingar blev dock med tiden brukarens enskilda egendom. Enligt FrostL XVI: 7 gick det att hävda full äganderätt till en nyodling om den varit uppodlad under minst tre kungar som regerat under sammanlagt en tid av minst 30 år. I MLL VII: 62 har detta krav höjts till 60 år, vilket kan ses som ett utslag för en ökad regalrätt. 178 MLL VII: 64. 179 Se t.ex. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 88–89, 127, 185. 180 FrostL XVI: 2. 181 MLL VIII: 9. Särskilt kungens förköpsrätt till falkar framhålls och det föreskrivs även att kungen har rätt att låta sina falkar jaga i alla skogar i riket, seMLL VII: 52. Olika handelsbegränsningar som kungen kan införa regleras bl.a. i MLBL VI: 18. 182 Bjørkvik, Halvard, Aschehougs Norgeshistorie 4. Folketap og sammenbrudd: 1350–1520, Oslo 1996, s. 50–54, 62 behandlar ingående den norska kronans intäkter under medeltiden. 183 Hybel & Poulsen, The Danish resources c. 1000–1550 (kap. 1, fotnot 93), s. 124–129; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 126–133. 184 Rätten att beslagta allt som förvärvats från en fredlös, enligt GulL 140, är ett exempel på en annan regalrättighet, som torde bygga på att kungen hade rätt till all lös egendom en fredlös innehade och att den som köpt något av en fredlös därmed hade fråntagit kungen vad som rättmätigt tillhörde honom. Enligt Bagge, FromViking stronghold to Christian king-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=