lagfäst kungamakt under högmedeltiden 294 tande, och framträda mer konsekvent, i Magnus Lagabøters landslovochMagnus Lagabøters bylovän i GulatingslovenochFrostatingsloven. En regalrättighet som alla lagarna berättigar kungen till är danaarv, det vill säga kvarlåtenskapen efter personer som avlidit utan att efterlämna arvingar.169 Även omfattningen av denna regalrättighet ökar över tid. GulatingslovenochFrostatingsloven berättigar endast kungen till arv överstigande ett visst värde, medan Magnus Lagabøters landslov däremot berättigar kungen till allt arv oavsett värde.170 Kungens rätt till vrakgods på allmän strand regleras, liksom danaarv, redan i Gulatingsloven.171 Strandrätten innefattade större valar och även om upphittaren hade rätt till späcket rådde skyldighet att anmäla fyndet till årmannen under hot om 40 marker i ensaksböter till kungen.172 De höga ensaksböterna visar att det betraktades som ett allvarligt brott mot kungen, närmast som ett majestätsbrott, att egenmäktigt lägga beslag på en strandad val. I Frostatingsloven är kungens rätt till strandande valar utvidgad till att omfatta även hälften av de valar som påträffades på en privat strand när jordägaren inte är odalbonde.173 I Magnus Lagabøters landslovhar även upphittat gravgods blivit en regalrättighet.174 I Frostatingsloven har kungen, till skillnad från i Gulatingsloven, överhöghet över allmänningarna.175 BådeFrostatingslovenochMagnus Lagabøters landslovföreskriver att en nyodling på allmänningarna fordrade kungens tillstånd Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23)och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom (kap. 1, fotnot 23) och där anförd litteratur. 169 Bestämmelser angående detta återfinns redan i GulL 104, 106, 109–113. I MLL V: 11 fastslås det att kungen har rätt till danaarv efter norrmän, om ingen gör anspråk på arvet inom tio år, och efter utlänningar om ingen gör anspråk på arvet inom ett år och en dag. 170 GulL 109–113; FrostL IX: 5; MLL V: 11; MLBL V: 11. GulL 109–113 ger emellertid enbart kungen rätt till halva den kvarlåtenskap som överstiger ett värde av 3 marker och föreskriver att den andra halvan ska tillfalla exempelvis husbonden, hyresvärden, gästgivaren eller affärskompanjonen till den avlidne. Det kan här nämnas att Hafström, Gerhard, ”Dulgadråp och danaarv”, Rättshistoriska studier 10 1984, s. 144, felaktigt, påstått att de norska lagarna inte behandlar kungens rätt till danaarv. 171 GulL 145; MLL VIII: 26. Observera dock att GulL145, FrostL II: 35, MLL VIII: 26, MLBL VII: 21 explicit framhåller att någon strandrätt inte inträder vid skeppsbrott när besättningen överlevt. 172 GulL 150. 173 FrostL XIV: 10. 174 MLL VI: 16. Om någon finner gravgods på en annan persons mark har jordägaren rätt till ⅓, upphittaren⅓och kungen⅓. Ifall en jordägare, som inte är odalbonde, finner gravgods på sin mark får han ½ och kungen ½, medan en odalbonde får ⅔och kungen⅓. 175 Även om den norske kungen hävdade principiell äganderätt till allmänningarna är det viktigt att uppmärksamma att kungen inte var part i konflikter kring allmänningarna och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=