kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 293 ten för den äkta maken att döda en horkarl togs bort.163 Sverre Bagge har konstaterat att landslagen och stadslagen i själva verket inskränker rätten till hämnd i större utsträckning än nästan några andra samtida lagar i Europa.164 Däremot upphör inte fejdrätten fullständigt med landslagen och stadslagen. Det är fortfarande tillåtet – för målsäganden liksom för vem som helst – att straffritt döda eller misshandla en fredlös person. Likväl är det förutom vid urbotamål endast i det fall en brottsling vägrar förlika sig och erlägga böter som straffet kan bli fredlöshet och som därmed en legal rätt till blodshämnd inträder.165 När kungen benådar en fredlös behöver han enligt Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov inte längre ha något medgivande från målsäganden. Denne är skyldig att acceptera benådningen och de villkor för förlikning som kungen påbjuder.166 Det är därmed formellt kungen som ensam avgör vem som ska vara fredlös och således när fejdrätt får föreligga. I och med dessa bestämmelser menar jag att det går att tala om att den enskilde med landslagen och stadslagen definitivt har förlorat kontrollen över rättskipning och vedergällning till kungamakten. Det är nu kungamakten som ska ansvara för verkställigheten av straff och den våldsmakt som är nödvändig att utöva för att uppnå detta.167 Fastän förhållandevis lite intresse har riktats mot den norske kungens regalrättigheter står det klart att de både ökade till antal och omfattning under 1100- och 1200-talen.168 Jag har funnit regalrättigheterna vara mer omfatnågons hustru. Det är även tillåtet att betala, och motta betalning för, att döda de män som har fört bort en kvinna, se MLL IV: 3–4. 163 Istället gavMLL IV: 2 maken rätt till böter av samma storlek som vid dråp. 164 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 208. Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 209 framhåller att förbuden mot blodshämnd syftade till att förhindra fejder. 165 Även enligt MLL IV: 20 har målsäganden rätt att döda gärningsmannen ifall denne upprepade gånger vägrat förlikning genom böter. 166 MLL IV: 2. 167 Som t.ex. Bagge, ”Ideologies and mentalities” (kap. 1, fotnot 23), s. 470 konstaterat kom den medeltida norska hederskulturen långt efter det att hämnd blivit förbjuden, och rättssystemet kommit under kunglig kontroll, att kräva hämnd vid vissa typer av ärekränkningar. Lag och sedvänja kom för en tid att stå i strid med varandra. Så sent som år 1395 klagas det t.ex. på att hämnd är ett problem, se DN IX: 186 och Opsahl, ”Feider i Norge” (kap. 5, fotnot 161), s. 148–150, som framhåller att fejder fortsatte att utkämpas trots förbuden. 168 Se t.ex.Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), s. 56–57, 81 samt de utförliga synteserna av det högmedeltida Norges politiska historia av Helle, Handbok i Regalrättigheter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=