lagfäst kungamakt under högmedeltiden 292 Dørum håller principiellt med om detta men framhåller att förändringar av förhållandet mellan kung och hird ändå förväntades ske i samförstånd mellan parterna.157 I Gulatingsloven och Frostatingsloven finner vi många exempel på rättsligt sanktionerad hämnd och självtäkt. Detta står i stark kontrast till Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov, som uttrycker en önskan att pacificera samhället och innehåller förbud mot att ta lagen i egna händer. Endast när kungens ombudsman underlåtit att hjälpa målsäganden att få tilldömda böter kan självtäkt tolereras under förutsättning att den är att betrakta som proportionerlig.158 Från min genomgång av de norska lagarna framträder tydligt en utveckling mot ökad ensamrätt för kungamakten till bruket av legitimt våld. I synnerhet i Gulatingsloven, men även i Frostatingsloven, är blodshämnd fortfarande ett, i vissa situationer, fullt legitimt rättsmedel.159 Gulatingslovenpåbjuder till och med blodshämnd genom att föreskriva att ingen kan uppbära böter för dråp mer än tre gånger utan att däremellan ha utkrävt hämnd.160 Retterboten som Håkon Håkonsson utfärdade år 1260 gjorde det till ett urbotamål att hämnas för ett dråp på någon annan än gärningsmannen. Det blev vidare en skyldighet att godta erbjudanden om förlikning vid dråp.161 I och med Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov inskränktes det rättsliga utrymmet för hämnd ytterligare.162 Till och med rät157 Imsen, Steinar (utg.), Hirdskråen. Hirdloven til Norges konge og hans håndgangne menn. Etter AM 322 fol, Oslo 2000, s. 34; Dørum, Romerike og riksintegreringen (kap. 1, fotnot 97), s. 284–285. 158 MLL IV: 21; se diskussionen i Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 62. 159 Se GulL 160; FrostL IV: 39; BorgL II: 15; Bj II. 18, III: 84. Rätt till hämnd vid misshandel ges i GulL 183, 189 och FrostL Inl.: 6, IV: 10. Rätt till att döda en tjuv påträffad i sitt hus ges i GulL 160 och FrostL IV: 40. Rätt till blodshämnd för vissa okvädningsord ges i GulL 196. Rätt att döda en horkarl ges i Bj 40; BorgL 17; FrostL IV: 39. Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 65 framhåller att anledningen till att FrostL innehåller färre regler om hämnd än GulL beror på att kyrkan fått ett större inflytande, något som delvis kan höra samman med att dess lagsaga hörde till ärkestiftet. 160 GulL 152, 186; se diskussionen i Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 76–77. 161 FrostL Inl.: 5, 8. SomOpsahl, Erik, ”Feider i Norge”, i Erik Opsahl (red.), Feide of fred i nordisk middelalder, Oslo 2007, s. 136 uppmärksammat syftar retterboten till att stävja bruket av blodshämnd. 162 MLL IV: 12, 16, 20; X: 2. MLL IV: 2. Bara undantagsvis har målsäganden fortfarande kvar sin rätt att själv hämnas, MLL IV: 8, 14–16, 20. Alla har rätt dräpa den som rymmer med Fejdrätt och hämndrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=