lagfäst kungamakt under högmedeltiden 290 Kungen förpliktigas, i allmänna ordalag, att följa de hävdvunna kristna lagarna. Med ”den kristna lagen” (þau kristin logh) avses i detta sammanhang snarare lagen i dess helhet än bara kristenrätten. Samtidigt som kungen själv ska kunna förbättra lagen genom att utfärda retterbøter, förbinder han sig att upprätthålla de lagar som tillkommit i samtycke mellan kung och befolkning.150 Detta, till synes paradoxala, förhållande förstår jag som att kungen förbinder sig att endast utfärda kompletterande lagstiftning men att inte på egen hand ändra de lagar som blivit antagna av lagtingen (se även diskussionen i kapitel 3, s. 152–154). Utväxlingen av eder mellan kungen och befolkningen uttrycker en ömsesidig, kontraktsmässig, relation mellan kung och befolkning. Liksom kungen ska avge sin försäkran ska befolkningen svärja trohet till kungen.151 Enligt den trohetsed lagen påbjuder att befolkningen ska avlägga ska de visa lydnad och trohet mot kungen och ge honom allt vad lagen berättigar honom till. Ederna utgör ett samhällsfördrag, bindande för alla invånare i riket: norsk historie millom 1152 og 1194”, [norsk] Historisk tidsskrift 31 1937–1940, s. 465–466. I kröningseden lovar Magnus Erlingsson trohet och lydnad till den romersk-katolska kyrkan, att respektera statuterna för den norska kyrkoprovinsen om betalningen av Peterspengen (skatten till påven), samt att respektera den kanoniska rätten och aktivt upprätthålla den. Särskilt värt att uppmärksamma är att kröningseden påbjuder lydnad mot påve Alexander III (1159–1181) och därmed innebär ett avståndstagande till motpåve Viktor IV(1159–1164). 149 Citerat frånMLL II: 8. Jmf MLBL II: 7; HirdS 6. 150 MLL II: 8ochMLBL II: 7. Förutom denna kunged finns det hänvisningar i MLL II: 8 och MLBL II: 7 till en särskild kröningsed, som skulle avläggas på evangelierna, men den är inte återgiven i lagen. Kröningseden från Eirik Magnussons kröning år 1280 är bevarad både på latin och fornnorska, se DN I: 69. 151 Formulär för de eder som befolkningen ska svärja den nyvalde kungen återfinns i MLL II: 9–12; MLBL: 8–10; HirdS7–10. Redan FrostL II: 1 fastslår i allmänna ordalag att kungen principiellt har rätt att kräva lydnad av befolkningen. Först i MLL II: 2, 12 blir dock lydnadsplikten mer utförligt beskriven. Þui iatta ek guði oc hans hællgummonnum oc þui hans folki sem ek em ouerðugr ifir skipaðr at ek skal þau kristin logh hallda sem hinn hælgi Olafr konungr hof oc hans rettir eptirkomendr hafa nu samðykt millum konungs oc þeirra er landit byggia með huara tueggia samðykt oc með goðra manna raðe oc vm at bǫtaeptir þui uiti sem guð ler mer.149 Det är inte bara de som svär som är skyldiga att följa denna ed, utan snarare alla de som står under hans välde, födda och ofödda, de som vill njuta gott av hans värn. För Norges kung är lika skyldig att hjälpa dem till sin rätt som sitter hemma som dem som är på tinget med honom. Så är också alla som bor i landet skyldiga honom trohet i allt även om inte alla svär honom trohetsed. Det vet också alla, att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=