kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 289 män.146 Därmed hade kungen – åtminstone teoretiskt sett – en viss möjlighet att styra sammansättningen av lagtingen. Enligt Olav-texten, det äldsta skiktet avGulatingsloven, var antalet representanter (nemðir menn) på lagtinget cirka 400 stycken. Förutom bönder skulle präster, ländermän och årmän delta. I Magnus-texten, det yngre skiktet av Gulatingsloven, minskar antalet representanter för bönderna till 248 stycken och dessutom ska nu bara 12 sockenpräster delta och inte heller längre alla ländermän. Med Magnus Lagabøters landslov minskar böndernas representanter ytterligare till bara 148 stycken. Samtidigt påbjuds närvaroplikt för alla ländermän och sysslomän, liksom för alla kungens och biskopens årmän.147 Två observationer går att göra. För det första får lagtinget, genom det minskande antalet representanter, alltmer prägeln av en representativ församling istället för en ”direktdemokratisk” församling. För det andra ger landslagen kungen fler representanter än tidigare i förhållande till bönderna och stärker därmed hans inflytande. Redan under tidigmedeltid utväxlades eder mellan kung och tingsmenighet i samband med kungavalen. Den första kungaeden, som blivit bevarad, svor Magnus Erlingsson som barn vid sin kröning år 1163 (eller 1164) och den innehåller nästan enbart löften till kyrkan och jag betraktar den därför närmast som ett privilegium för kyrkan.148 Kungaeden i Magnus Lagabøters landslovinnehåller emellertid också bestämmelser avseende relationen mellan kung och befolkning: 146 Enligt GulL 3 ska ländermännen, årmännen eller sysslomännen utse representanterna till lagtinget. Enligt FrostL I: 1 föll uppgiften endast på årmännen. GulL 3; FrostL I: 1; MLL I: 2 fastslår att den som blir utsedd som representant till lagtinget måste delta eller böta för sin olovliga frånvaro. Redan i GulL 3 (jmf GulL 35) har kungamakten bestämt hur många från varje fylke som får delta i lagtinget. 147 Enligt FrostL I: 2 skulle 400 representanter närvara vid lagtinget. Detta antal har inte heller ändrats i MLL I: 2. Det råder viss oenighet om alla representanter skulle delta i det dömande organet på lagtinget (lǫgrétta) men Sanmark, ”The communal nature of the judicial systems in early medieval Norway” (kap. 2, fotnot 18), s. 49–50, som senast utrett frågan, håller det för troligast. Taranger, ”Alting og lagting” (kap. 2, fotnot 54), s. 12 har påpekat är lǫgrétta ett unikt norskt och isländskt fenomen. 148 Magnus Erlingssons kröningsed är publicerad både på latin och i modern norsk översättning i Kolsrud, Oluf, ”Kong Magnus Erlingsons kronings-eid 1163. Nye dokument til Det lovar jag Gud och hans heliga män och detta hans folk, som jag ovärdig är satt över, att jag ska hålla de kristna lagarna, som den helige kung Olav först stiftade och som hans rätta efterträdare nu har samtyckt mellan kungen och dem som bor i landet, med bägge parters samtycke och med goda mäns råd, och att förbättra den [= lagen] efter det förstånd Gud ger mig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=