lagfäst kungamakt under högmedeltiden 288 lydnad mot kungen.142 Ett centralt dokument för förståelsen av den rättsliga grunden till kungamakten är den omdiskuterade tronföljdslagen från sannolikt år 1163 (eller 1164). Edvard Bull d.ä., Johan Schreiner och Jens Arup Seip har framhållit att den mest betydelsefulla nyordningen i tronföljdslagen var överföringen av kungavalen från lokala ting till ett riksmöte. Denna centralisering medförde att bönderna förlorade en stor del av sitt inflytande till de kyrkliga och världsliga stormännen.143 Sedan riksmötena under 1200talet blivit centrala politiska fora, och lagtingen gradvis fått minskad politisk makt, fick sammansättningen av representanter vid riksmötena stor betydelse. Rådets sammansättning var emellertid inte lagreglerat och fram till Norge fick ett permanent riksråd år 1319 kunde kungen konsultera vem han ville och när han ville, något somgav honom avsevärt politiskt manöverutrymme.144 De fyra lagting (lǫgþing) som fanns i Norge var högsta politiska och rättsliga organ för de fyra norska lagsagorna. Lagtingen var, till skillnad från de danska och svenska landstingen, representationsting och därmed inte öppna för alla fria män.145 Det var dock inte de fria männen själva som valde sina representanter till lagtingen. Istället blev representanterna redan under tidig medeltid utsedda av kungen genom hans årmän, sysslomän eller länder142 HirdS 1–2.Även inledningen till Kung Håkons retterbot från år 1260 (FrostL Inl.) inskärper att befolkningen ska visa lydnad och underdånighet mot kungen och hans rådgivare och vara beredda att tjäna honom både hemma i Norge och utomlands. Att kungen utövar gudomlig makt framkommer också av bl.a. Kgs. 72:28, 73:29, 73:36, 74:1, 74:25, 92:1–2, 113:29, 124:16. 143 Bull, Det norske folks liv og historie gjennem tidene 2 (kap. 1, fotnot 34), s. 191, 199–200, 211, 227; Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 73; Schreiner, ”De første kongekroninger i Norden” (kap. 5, fotnot 13), s. 519; Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 63–67. Bull, Det norske folks liv og historie gjennem tidene 2 (kap. 1, fotnot 34), s. 191, 199–200, 211, 227 menade att tronföljdslagen från år 1163 gav både de kyrkliga och världsliga stormännen en stärkt maktställning. Paasche, Kong Sverre (kap. 5, fotnot 112), s. 137–138, 140, 215, 220, 280 var först med att ifrågasätta att de kyrkliga och världsliga stormännen föredrog en svag kungamakt och han betraktade inte heller tronföljdslagen från år 1163 som ett uttryck för en sådan. 144 Se Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319(kap. 1, fotnot 23), s. 426–458, 528–533, 556–557, 565–572 angående detta, jämte Schreiner Schreiner, Johan, ”Høvdingmøte og riksråd i Norge”, [norsk] Historisk tidsskrift 35 1949–1951, s. 157–172, 405–428, 484–493, 521–559, som studerat institutionerna hövdingamöte och riksråd i det medeltida Norge. 145 Den viktigaste studien om de norska lagtingen är Taranger, ”Alting og lagting” (kap. 2, fotnot 54). Forskare som Taranger, ”Alting og lagting” (kap. 2, fotnot 54), s. 137, Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 81 och Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 142–143 håller för troligt att representationstingen sannolikt tillkom på kungligt initiativ vid mitten av 900-talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=