lagfäst kungamakt under högmedeltiden 286 vik påpekat dominerade vid den tiden uppfattningen att kungen ansågs stå över lagen i egenskap av lagstiftare men att han ändå moraliskt var förpliktigad av själv följa de lagar han stiftat.133 Jag delar denna uppfattning, inte minst eftersom det annars blir svårt att förstå påbudet i Hirdskråen, tillkommen vid samma tid och i samma miljö, att kungen är skyldig att strikt följa lagen och löftena i sin kungaförsäkran.134 De begränsningar somMagnus Lagabøters landslov ochMagnus Lagabøters bylovsätter för kungens makt är få och rör i första hand beskattningsrätten. Det är fastslaget att kungen i fredstid högst får kräva hälften av den ledungsskatt som ska utgå i krigstid. I utbyte mot ledungsskatten får kungen heller inte ställa krav på några andra skatter.135 Fastän kungen, som diskuterats tidigare, fått en mycket omfattande makt i andra avseenden har tingsmenigheten behållit makten över beskattningen. Som Sverre Bagge framhållit ger dessa bestämmelser inte uttryck för en enväldig kungamakt, vilket andra bestämmelser i landslagen och stadslagen gör. Skatteplikten är istället begränsad till vad som efter överenskommelser blivit reglerat i lag.136 En lämplig introduktion till en diskussion om förhållandet mellan kung och befolkning i Norge är sagatraditionen att bönderna för en tid förlorat sin frihet, sin odal (óðall), under kung Harald hårfagre (sent 800-tal till 931/932).137 Detta avser sannolikt, som Sverre Bagge föreslagit, att kungen börjat att beskatta befolkningen.138 Jag betraktar den omständigheten att den förlorade 133 Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer(kap. 1, fotnot 48), s. 29–30. Se särskilt Cod. 1.14.4. 134 HirdS 3. 135 MLL III:1 och MLBL: 1; se diskussion i bl.a. Holmsen, Nye studier i gammel historie (kap. 3, fotnot 21), s. 161–164. 136 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 374–375. Det kan också nämnas att i Kung Håkons retterbot från år 1260 (FrostL Inl.: 6) inskärper kungen ett förbjud mot att hans ombudsmän lägger pålagor på folk, vilket indikerar förekomsten av godtycklig maktutövning från kungliga ämbetsmän. 137 Enligt Hkr Hákgóð, kap. 1, ska sedan kung Håkon den Gode ha gett bönderna odalrätten tillbaka. En kritisk diskussion om innebörden av den förlorade odalrätten och dess historiska verklighetsbakgrund ges t.ex. av Holmsen, Nye studier i gammel historie (kap. 3, fotnot 21), Andersen, Handbok i Norges historie 2 (kap. 3, fotnot 183), s. 87–91 och Bagge, The political thought of The King’s Mirror (kap. 1, fotnot 7), s. 34–38. Norseng, Per G., ”Odelsrett – the Norwegian retrait lignager”, i Tore Iversen & John Ragnar Myking (red.), Land, lords and peasants. Peasants’ right to control land in the Middle Ages and the early modern period: Norway, Scandinavia and the Alpine region. Report from a seminar in Trondheim, November 2004, Trondheim 2005, s. 199–225 har noggrant utrett det norska odalbregeppet och dess innebörd. 138 Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 72. Krag, Aschehougs Maktrelationen mellan kung och befolkning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=