kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 285 sluta upp med vapen i hand. Sverre Bagge menar att tingsmenigheterna fortfarande långt in på 1200-talet var starka nog att med vapenmakt kunna bemöta övergrepp från kungens sida och ger exempel på att detta också skedde. Enligt Bagge kan således den trøndske motståndsrätten ha varit aktuell längre fram i tiden än vad de flesta föreställt sig.127 I kapitel 3 har jag beskrivit hur tingsmenigheterna förlorade inflytande över lagstiftningen under andra halvan av 1200-talet. Parallellt med att kungen fick ökat inflytande över utformningen av lagen blev han på samma gång i allt mindre grad bunden av den. Visserligen var det påbjudet även i Magnus Lagabøters landslov att kungen endast ska handla i enlighet med lagen.128 En viktig skillnad är dock att det saknades rättsliga sanktioner mot den kung som likväl inte gjorde det.129 Bestämmelser som tydligt ställde kungen under lagen, sommotståndsrätten i Frostatingslovenoch reglerna om kungens bötesskyldighet i Gulatingsloven, har försvunnit. Samtidigt som kungen ska följa lagen fastställer Magnus Lagabøters landslov att kungen kan avgöra alla rättssaker ”eftersom han är satt över lagen” (þui at hann er ifir login skipaðr).130 Passagen är central för förståelse av kungens rättsliga ställning men har tilldragit sig förvånansvärt lite uppmärksamhet i forskningen.131 Två alternativa tolkningar är möjliga: att kungen står över lagen eller att kungen bara är satt att vaka över lagen. Sverre Bagge och Jørn Øyrehagen Sunde, som båda noggrant analyserat saken, menar att betydelsen är att kungen betraktades som överordnad lagen.132 Som Frode Her127 Bagge, ”Kirken, bøndene og motstandsretten iNorge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 40), s. 385–410. 128 MLL III: 1. 129 Enligt Kgs., som mer eller mindre uttrycker samma kungaideologiska tankar somMLL ochMLBL, har befolkningen inte rätt att ingripa mot en ond och tyrannisk kung: Istället ska Guds straff av kungen vid den Yttersta domen inväntas, se Bagge, The political thought of The King’s Mirror (kap. 1, fotnot 7), s. 156–166. 130 MLL I: 11. Enligt MLL II: 8 ochMLBL II: 7 ska kungen följa och upprätthålla lagarna samtidigt som han ska förbättra dem för sina undersåtar. 131 Dock uppmärksammades passagen redan av Aschehoug, Norges offentlige ret 1 (kap. 3, fotnot 21), s. 46 och Taranger, Udsigt over den norske rets historie 2 (kap. 3, fotnot 21), s. 198– 199. Sunde, ”Above the law – Norwegian constitutionalism with the Code of 1274” (kap. 5, fotnot 118), s. 165–167 framhåller passagen om att kungen står över lagen som en nyckel till förståelsen av norskt konstitutionellt tänkande under 1200-talet. 132 Bagge, Den politiske ideologi i kongespeilet (kap. 1, fotnot 7), s. 433–434; Sunde, ”Above the law – Norwegian constitutionalism with the Code of 1274” (kap. 5, fotnot 118), s. 165–185. Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 185 menar däremot att det endast är i rollen som domare som kungen enligt MLL I: 11 står över lagen och Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), s. 83–84 anser att bestämmelsen inte innebar att kungen helt kunde bortse från lagen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=