lagfäst kungamakt under högmedeltiden 284 ens rätt att konfiskera lösöre tillhörande fredlösa personer.123 Kungen får inte heller begränsa rätten för någon att flytta utomlands eller sedan flytta tillbaka igen.124 Det skulle gå att ge fler exempel men det får räcka att avsluta med att återge det allra tydligaste uttrycket i Frostatingslovenpå att kungen är underställd lagen: Denna bestämmelse, den så kallade trøndske motståndsrätten, gör det inte bara till en rättighet, utan även till en lagreglerad skyldighet under hot om böter, för befolkningen i de åtta trøndske fylkena att döda den kung som begått övergrepp mot någon. Bönderna ska en för alla, alla för en, ytterst med vapenmakt, säkerställa att kungen inte begår övergrepp mot någon.126 Den trøndske motståndsrätten kunde även riktas mot en jarl eller en länderman. I dessa fall behövde emellertid endast bönderna i fyra respektive två fylken 123 Dessa begränsningar består bl.a. av att kungen enligt FrostL V: 13 aldrig får konfiskera fast egendom. Vidare måste alltid kungen sätta undan medel för underhållet av de personer som den fredlöse har ett försörjningsansvar för. Det är också enligt FrostL XVI: 1 förbjudet för kungen att ta det arv som tillfaller en fredlös, då det istället ska tillfalla närmaste arvinge eller den fredlöse själv om han återfår sin fred. 124 FrostL XVI: 1. 125 Citerat från FrostL IV: 50. 126 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 192, not 39, sluter sig till Sandnes, Jørn, ”Engi maðr skal atfǫr at ǫðrum gera. Noen merknader til motstandsbestemmelsene i Frostatingsloven”, [norsk] Historisk tidsskrift 85 2006 i tolkningen av substantivet atfǫr. Sandnes, Jørn, ”’Ingen mann skal gjera valdsverk mot andre’ – om Frostatingslovens motstandsrett og slaget på Stiklestad”, Spor91994, s. 32–33 har argumenterat för att den trøndske motståndsrätten tillkom omkring år 1000, då Olav Tryggvason och Olav Haraldsson (sedermera S:t Olav) försökte påtvinga trønderna såväl kristendom som en starkare kungamakt. Sandnes, ”Engi maðr skal atfǫr at ǫðrum gera”menar att slaget vid Stiklestad år 1030, där Olav Haraldsson stupade, ska förstås i ljuset av den trøndske motståndsrätten och uppfattas som en straffaktionmot en tyrannisk kung, en uppfattning som bl.a. Krag, Aschehougs Norgeshistorie2(kap. 1, fotnot 46), s. 156–157, Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 25 och Dørum, Romerike og riksintegreringen(kap. 1, fotnot 97), s. 424 delar. Ingen man ska begå övergrepp mot andra, varken kungen eller någon annan man. Men ifall kungen gör det, då ska det skäras pil och pilen ska fara inom alla fylken och man ska fara efter honom och döda honom om de kan få tag på honom. Men om han kommer undan, då ska han aldrig komma tillbaka till landet. Och envar som inte vill fara efter honom ska böta tre marker och likaså den som inte för pilen vidare. Engi maðr scal atför at öðrum gera hvárki konungr ne annarr maðr. en ef konungr gerer. þá scal ör scera oc fara láta fylki öll innan. oc fara at honum oc drepa hann ef taca má. En ef hann kemz undan. þá scal hann alldregi koma i land aptr. En hverr er eigi vill fara at honom scal giallda mercr .iij. oc svá ef ör þá feller.125
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=