lagfäst kungamakt under högmedeltiden 282 starka kungamakt lades redan under 1100-talet.112 Avsaknaden av resursstarka världsliga stormän innebar, sedan de vanliga bönderna blivit marginaliserade som politiska aktörer, att enbart biskoparna var i stånd att verkligen bemöta kungliga maktanspråk.113 Det råder enighet om att den norska kungamakten var ovanligt stark och centraliserad, både ur ett nordiskt och ett allmäneuropeiskt perspektiv, men meningarna är delade om den konkreta innebörden av detta.114 Varken den norske kungen eller några andra medeltida regenter förfogade över resurser eller en administrativ infrastruktur sommöjliggjorde någon mer omfattande samhällelig kontroll. De flesta historiker har dock betraktat kungamakten som mer institutionellt utbyggd under 1200-talet än att den var beroende, som Hans Jacob Orning menat, av kungens personliga närvaro.115 Steinar Imsen anlägger ett annorlunda perspektiv på frågeställningen och menar att det politiska systemet i Norge, från 1200-talet fram till tidigmodern tid, var uppbyggt på samverkan mellan kung och tingsmenighet.116 källsituationen: Gulatingslovenbrukar anses representera det äldsta skiktet av norsk rätt, Frostatingslovenett mellanskikt ochMagnus Lagabøters landslov från år 1274 ochMagnus Lagabøters bylov från 1276 det nyaste skiktet.117 Spridda passager i Gulatingsloven ochFrostatingsloven innehåller uppgifter av relevans för kännedomen om maktrelationen mellan kung och 112 I den äldre forskningen har denna ståndpunkt explicit framhållits av bl.a. Hertzberg, Ebbe, En fremstilling af det norske aristokratis historie indtil kong Sverres tid, Christiania 1869, s. 146– 150; Sars, Johan Ernst, Samlede værker 1–2, Kristiania 1911–1912, s. 361–372; Paasche, Fredrik, Kong Sverre, Kristiania 192, s. 220–230; Bull, Det norske folks liv og historie gjennem tidene 2 (kap. 1, fotnot 34), s. 225–230; Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 255. Väsentligen samma bild framträder t.ex. i Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26); Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26); Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319(kap. 1, fotnot 23), Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23); Lunden, Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 83); Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23). 113 Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 214 menar att varken de kyrkliga eller världsliga stormännen i Norge hade vare sig resurser eller någon vilja att på allvar utmana de kungliga maktanspråken. 114 Jón Viðar Sigurðsson, Chieftains and power in the Icelandic commonwealth(kap. 1, fotnot 39), s. 144–145 menar t.ex. att den kungliga maktutövningen i lokalsamhället var relativt svag, medan Lunden, Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 83), s. 420–426 däremot anser att den kungliga maktapparaten kan ha varit tillräckligt omfattande för att potentiellt kunna göra sig gällande ända ned på lokalplanet. 115 Orning, Unpredictability and presence (kap. 1, fotnot 7), s. 327–328et passim. 116 Imsen, ”Den gammelnorske bondestaten” (kap. 1, fotnot 31), s. 194et passim. 117 Det är dock viktigt att framhålla att vissa av skillnaderna mellan GulL och FrostL förmodligen hör samman med att de är tillkomna för två olika lagsagor snarare än med åldersskillnader.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=