kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 281 mig är det svårt att se det på annat sätt än att så allmänt formulerade bestämmelser gav kungen relativt stor frihet att anklaga någon som han betraktade som misshaglig.108 Det föreskrivs vidare – hela tre gånger – att den nämnd som ska pröva anklagelserna ska utses av kungen. Detta måste sägas ha öppnat för stora möjligheter för kungen att sörja för att den anklagade blev fälld.109 2delsammanfattning: Kungen var enligt medeltida dansk rätt skyldig att handla i enlighet med lagen. I och med kungens växande makt under 1200-talet blev det dock allt viktigare för andra aktörer att sätta klara gränser för kungens befogenheter. Handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326 ställde kungen explicit under lagen och fastställde tydliga gränser för hans makt. Hämndrätten begränsades redan under 1100-talet och inskränktes ytterligare på 1200-talet. Samtidigt fortsatte kronan att erkänna fejdrätten. De äldre danska lagarna gav inte kungen rätt till herrelöst gods men principen att kungen äger allt som saknar annan ägare slog definitivt igenom före mitten av 1200-talet och lade grunden till mer omfattande regalrättsliga anspråk. Majestätsbrott framträdde som en separat brottskategori under 1200-talet, samtidigt som landsförräderi i allt högre grad kom att uppfattas som ett brott riktat direkt mot kungen. I synnerhet äldre forskning har framhållit en övergång från ett mer ”demokratiskt” norskt kungadöme under tidig medeltid till vad som under högmedeltiden närmast kan karaktäriseras som envälde.110 Även i nyare studier har det framhållits – inte minst av Knut Helle och Sverre Bagge – att den norske kungen under 1200-talet hade få lagfästa gränser att förhålla sig till i sin maktutövning.111 En lång rad forskare har menat att grunden till denna 107 Erik Klippings forordning om majestætsforbrytelse, art. 4. 108 Dessutom räknas det t.ex. som svek mot sin herre att inte informera honom om ett för honom oförmånligt furstebröllop, seErik Klippings forordning ommajestætsforbrytelse, art. 2. 109 Erik Klippings forordning om majestætsforbrytelse, art. 1. 110 Explicit har detta bl.a. uttryckts av Johnsen, Oscar Albert, Noregsveldets undergang. Et utsyn of et opgjør. Nedgangstiden, Kristiania 1924, s. 13 och Taranger Taranger, ”Alting og lagting” (kap. 2, fotnot 54), s. 36. Historiografiska översikter med litteraturhänvisningar ges bl.a. av Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50); Dahl, Norsk historieforskning i 19. og 20. Århundre (kap. 1, fotnot 82); Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23);Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23). 111 Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23); Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 342–343, 375 et passim. Kungen och tingsmenigheten i det norska riket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=