lagfäst kungamakt under högmedeltiden 280 tet till förordningen öppnar för att döma någon för majestätsbrott enbart på misstanke.100 Vidare omfattar bestämmelserna om majestätsbrott nu även biskopar, hertigar och kungens närstående såsommembra regis. Som Aksel E. Christensen framhållit är det svårt att tänka sig att förordningen haft stöd av stormännen och att den därför knappast blivit stadfäst av vare sig landstingen eller danehoffet. I själva verket måste förordningen, som Ole Fenger menat, betraktas som ett vapen som kungen kunde rikta mot all stormannaopposition.101 I Den Abel-Kristofferske Forordningfrån år 1251, som sannolikt heller aldrig fick ställning som gällande rätt, behandlas även brott mot kungen och den innehåller hårda straff för sådana brott.102 Aksel E. Christensen menar att detta speglar en tilltagande motsättning mellan en alltmer enväldig kungamakt och de danska stormännen.103 Ole Fenger framhåller att bestämmelserna i förordningen är avsedda som ett vapen i händerna på kungamakten.104 Majestätsbrott har fått en mycket bred innebörd och omfattar även att inte efterkomma påbud i ett kungligt brev efter vederbörlig påminnelse.105 I förordningen regleras inte heller vilka beviskrav som fordras för att fälla någon för majestätsbrott. Jag betraktar även denna förordning som uttryck för en kunglig strävan efter, och försök till att själv, lagfästa en mer upphöjd och skyddad rättsställning. En ny förordning om majestätsbrott utfärdades år 1276 av Erik Klipping (1259–1286). Den var inte lika hård som de tidigare förordningarna ommajestätsbrott men jag har svårt att se att stormännen kan ha funnit heller den särskilt tilltalande. Ändå antogs den av danehoffet. Förordningen omfattade inte enbart förbrytelser riktade direkt mot kungen; den gjorde det till ett brott mot kronan att svika sin herre oavsett vem det var.106 Det föreskrivs till exempel att om någon försöker förhindra att något kommer hans herre till nytta ska han som ersättning erlägga det belopp skadan uppgått till.107 För 24) har föreslagit en datering till perioden 1252–1259, medan Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 73–74 lämnade dateringsfrågan öppen. 100 Redan i GD10:XVIII:8 nämns det dock att det går att bli dömd för förräderi mot kungen, till skillnad från vid andra brott, på grundval av enbart rykten. 101 Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 86; Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 438–439. 102 Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 111–117. 103 Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 81, Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 36–37. 104 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 437. Art. 10 i förordningen ger kungen rätt att även konfiskera fast egendom vid majestätsbrott. 105 Abel-Kristofferske Forordning, art. 13. 106 Erik Klippings forordning om majestætsforbrytelse, art. 1, 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=