kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 279 föreskrifterna om majestätsbrott i allt högre grad riktades mot stormännen istället för, som tidigare, mot medlemmarna i kungens hird.93 Ludvig Holberg och Aksel E. Christensen har uppmärksammat att även olydnad mot kungliga påbud i allt högre utsträckning kom att omfattas av bestämmelserna om majestätsbrott.94 Tanken på majestätsbrott, som brottet är definierat i romersk rätt, tycks ha fått sitt genombrott omkring år 1200. Det första exemplet som jag kunnat finna på att olydnad mot kungens påbud betraktas som majestätsbrott står i Kong Knuds Forordning om Manddrabsforbrydelser.95 Som överskrift till bestämmelserna om landsförräderi i de latinska parafraserna till Skånske Lov använde ärkebiskop Anders Sunesen begreppet crimen læsae majestatis.96 I ett tillägg till Skånske Lov samt i Eriks Sjællandske Lov är det föreskrivet att majestätsbrott och högförräderi i krigstid leder till kunglig konfiskation av även den fasta egendomen till skillnad från vid andra brott som också leder till fredlöshet.97 Vad som utgör ett majestätsbrott är emellertid inte närmare definierat. Intressant nog behandlar inte Jyske Lovmajestätsbrott även om det redan i förordet är fastslaget, som en allmän princip, att kungen har rätt att förvänta sig lydnad.98 Ett odaterat utkast till en förordning ommajestätsbrott, med stark prägel av romersk rätt, innehåller bestämmelser som ger kungen stora möjligheter att kväsa all opposition. Detta utkast till en förordning om majestätsbrott har av olika forskare daterats till allt mellan år 1139/1140 och 1263.99 UtkasHybel & Poulsen, The Danish resources c. 1000–1550(kap. 1, fotnot 93), s. 329 och Poulsen, ”Den danske konges indtægter i middelalderen” (kap. 1, fotnot 46), s. 57. 93 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 447, 1983: 128. 94 Holberg, Dansk Rigslovgivning (kap. 3, fotnot 38), s. 190; Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 32–34. 95 Dipl. Dan. 1:IV:24 från år 1200; se diskussionen i Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 363. 96 ASun 62. Konfiskation av fast egendom för högförräderi är för sent 1100-tals del belagt i GD15:II:1 och fängslande för samma brott i GD14:XXXIV:5. 97 SkL Add.: 8; ESjL II: 27. Bestämmelsen att majestätsbrott är det enda som ger kungen rätt att konfiskera fast egendom upprepas i Hdf 1282, art. 13, men nämns däremot intressant nog inte i Hdf 1320 eller Hdf 1326. 98 JLprologus. 99 Riis, Les Institutions politiques centrales du Danemark 1100–1332 (kap. 1, fotnot 24) har velat datera förordningen till år 1139/1140. Holberg, Dansk Rigslovgivning (kap. 3, fotnot 38), s. 148 har daterat den till 1262–1263, en datering som, på några år när, Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 86; Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 47, not 16, anslutit sig till. Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 438–439; Fenger, Romerret i Norden(kap. 1, fotnot 48), s. 80 som knappast känt till omdateringen hos Riis, Les Institutions politiques centrales du Danemark 1100–1332(kap. 1, fotnot
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=