lagfäst kungamakt under högmedeltiden 278 växer där tillhör bönderna kollektivt.87 Ett par forskare har framhållit att detta torde betyda att nyodlaren blev kungens landbo men att bönderna hade oinskränkt rätt att bruka allmänningar för att hugga timmer och ved samt som bete för kreatur.88 I de äldre lagarna är inte kungen berättigad till herrelöst gods. Först i Jyske Lovfastslås uttryckligen principen från romersk rätt att kungen äger allt som inte någon annan äger. ÄvenEriks Sjællandske Lov, som inte uttrycker denna princip med samma tydlighet, innehåller liknande bestämmelser.89 Regalrättigheterna inbegriper i flera av lagarna, förutom allmänningsjorden, danaarv (danefæ), nedgrävda skatter, vrakgods och strandade valar.90 Straffet för kränkningar av kronans vrakrätt var 3 marker i ensaksböter till kungen.91 Myntningen blev en regalrättighet senast under andra halvan av 1000-talet men den behandlas knappt alls i lagarna. Att den överhuvudtaget existerar framkommer endast av att Jyske Lov stipulerar att den som slår mynt utan tillstånd från kungen ska få ena handen avhuggen.92 Ole Fenger har framhållit att tillkomsten av mer omfattande bestämmelser om majestätsbrott under andra halvan av 1200-talet blev ett sätt för den danska kungamakten att stärka sin ställning. En annan förändring var att 87 JL I: 53; jmf SkL 208, där någon kunglig rätt till allmänningarna inte verkar föreligga. Enligt Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 186–187, 265–266 kunde inte kronan hävda regalrätt till öde jord före tidigast mitten av 1100-talet och samma uppfattning har framhållits redan av Steenstrup, Johannes C.H.R., Studier over Kong Valdemars jordebog. Efter trykte og utrykte kilder, Köpenhamn 1874, s. 335. 88 Se diskussionen om kungens rätt till allmänningsjorden i Danmark i Holm, Poul, ”Kampen om det som ingen ejer. Om rettighederne til den øde jord indtil 1241 som baggrund for den tidlige middelalders bondeuro”, i Jørgen Würtz Sørensen & Lars Tvede-Jensen (red.), Til kamp for friheden. Sociale oprør i nordisk middelalder, Ålborg 1985, s. 90–93 och Fritzbøger, Bo, “A windfall for the magnates”. The development of woodland ownership in Denmark c. 1150–1830, Odense 2004, s. 72–79. 89 JL III: 61. ESjL III: 54, 57, 62, 69 berättigar dock bara kungen till herrelöst gods vars värde överstiger 5 penningar, allt danaarv och alla stora strandade fiskar. Ulsig, ”Valdemar Sejrs kongemagt” (kap. 3, fotnot 84), s. 70 framhåller att kungens anspråk på vrakrätt var omstridda i det danska riket. Från tidigt 1100-tal finns det belägg för att den danske kungen gjorde anspråk på danaarv, se Dipl. Dan. 1:II:32. Den danske kungens vrakrätt regleras i SkL164, 166, ASun 101, ESjL III: 58, 62 ochJL III: 62. 90 JL I: 23, II: 112; III: 61–62. Även t.ex. Roskilde Stadsret, kap. 11, berättigar kungen till danaarv. 91 SkL 164; ASun 100; ESjL III: 61–62; JL III: 62–63. 92 JL III: 65. Jmf ävenRibe Stadsret, kap. 18, från år 1269, som föreskriver dödsstraff för falskmyntning. Ett kungligt myntmonopol existerade i det danska riket omkring år 1065 och cirka år 1080 lyckas kungamakten genomdriva en devalvering av silvervärdet i mynten, se Majestätsbrott
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=