kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 277 Systemet med fredlöshet innebar att blodshämnden blev reglerad och utövad i mer kontrollerade former. För en kungamakt med svaga exekutiva funktioner var det praktiskt att målsäganden och andra i lokalsamhället kunde behålla det huvudsakliga ansvaret att döda personer som blivit dömda för allvarliga brott. Även om kungamakten under 1200-talet började göra anspråk på en verkställande makt, behandlat i kapitel 3 på s. 106–109, betraktar jag sådana ansatser i första hand som komplement till en befintlig rättsordning där målsäganden själv hade att ansvara för verkställigheten.84 Flera forskare har konstaterat att den danske kungen fick sina huvudsakliga inkomster från kronogodsen, ledungsskatten och myntningsrätten.85 Det var sannolikt inflytande från romersk rätt som fick de danska kungarna att under 1000-talet börja göra anspråk på rätten till all jord som saknade någon ägare. EnligtChronicon Roskildense ochKnýtlinga sagaska kungarna ha hävdat att skogsallmänningarna tillhörde kronan.86 I Arvebog & Orbodemål, Skånske LovochValdemars Sjællandske Lovhar kungamakten dock ännu inte fått anspråken på överhöghet över allmänningarna kodifierade. Däremot ger Jyske Lovkungen äganderätt till allmänningarnas jord men fastslår att skogen som har dock kungens ombudsman skyldighet att driva in böter från den som vägrat att betala dem. 84 ESjL II: 22; JLprologus. 85 Åtminstone fr.o.m. 1200-talet spelade inkomsterna från kronogodsen en underordnad roll bland kungens inkomster, som främst bestod i skatter och regalrättigheter, se t.ex. Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91), s. 113–135, 167–172; Hybel & Poulsen, The Danish resources c. 1000–1550(kap. 1, fotnot 93), s. 299–309; Rasmussen, Carsten Porskrog, ”Danish crown land AD 1230 – and before?”, i Søren M. Sindbæk & Bjørn Poulsen (red.), Settlement and lordship in Viking and early medieval Scandinavia, Turnhout 2011, s. 256. Ulsig, ”Valdemar Sejrs kongemagt” (kap. 3, fotnot 84), s. 68 menar att ledungsskatten stod för minst hälften av den danske kungens inkomster under 1200-talet. Till de regalrättigheter som de danska lagarna reglerar räknar Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning(kap. 1, fotnot 24), s. 199: 1) kunglig tjänst som skäl att inte närvara på tinget, 2) kungens makt att benåda och utfärda dispenser, 3) kungens rätt till vrakgods och allt vad som inte tillhör någon annan och 4) kungens rätt att konfiskera egendom tillhörande fredlösa. 86 CR, kap. 10 ochKnytlingasagan, kap. 28; se diskussionen om detta i Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 186; Gelting, Michael H. (utg. & övers.), Roskildekrøniken, Højbjerg 1979, s. 21; Hybel, Danmark i Europa 750–1300(kap. 1, fotnot 34), s. 114. Enligt CR, kap. 10, var motståndet mot Knud den Hellige (1080–1086) bl.a. grundat i att han tog över rätten till skogarna samt sillfisket i Öresund. Knud den Hellige ska ha försökt driva anspråken på allmänningarna hårt, se diskussionen i bl.a. Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 25; Hoff, Lov og landskab (kap. 2, fotnot 18), s. 255; Iversen, ”The beauty of Bona Regalia and the growth of supra-regional powers in Scandinavia” (kap. 1, fotnot 46), s. 230. Regalrättigheter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=