lagfäst kungamakt under högmedeltiden 276 hämnd efter att ha utlovat någon säkerhet eller efter att ha mottagit böter.76 Jyske Lovinnehöll så många fridsbestämmelser att hämndrätten blev mycket inskränkt. Emellertid betraktades hämndmotiv vid ett dråp fortsatt som en förmildrande omständighet och blodshämnd i vissa fall även som ett legitimt rättsmedel.77 Lagen innehöll även ekonomiska incitament till att lagföra dråp på tinget istället för att ingå privata förlikningar. Vid en privat förlikning av ett dråp gavJyske Lovkungen rätt till en särskild bot på 12 marker (thæghæn giald).78 Det var en betydligt högre summa än de 3 marker kungen erhöll i böter när dråpet istället lagfördes på tinget. Fridsbrott och andra urbotamål resulterade i fredlöshet. Målsäganden behövde för dessa inte godta böter och fick inte heller göra det utan kungens medgivande.79 Kungen fick samtidigt inte heller benåda fredlösa utan medgivande från målsäganden. Sålunda behöll målsäganden en fejdrätt.80 Med lagen på sin sida kunde målsäganden utkräva hämnd utan hänsyn till fridslagstiftningen. Detta underlättades dessutom av att ingen fick bistå den fredlöse. Däremot inskränktes möjligheterna att utkräva hämnd för brott där påföljden enbart bestod av böter. Målsäganden blev tvungen att ta emot erbjudna böter vid sådana brott och samtidigt blev det ett urbotamål att hämnas efter att ha mottagit dem.81 Denna utveckling visar på en allt striktare uppdelning mellan urbotamål och sådana som gick att sona med böter. Fredlöshet fanns dock fortsatt kvar som ett sekundärt straff för vägran att erlägga böter. En åtalad som inte infann sig på tinget, eller som vägrade att erlägga de böter han blivit dömd till, skulle nämligen bli förklarad fredlös på landstinget.82 Därmed anser jag att det går att säga att det alltid förelåg ett hot om fysiskt våld även vid bötesstraff. Fredlöshetsstraffet gav i dessa fall inte bara målsäganden rätt att döda eller misshandla den som vägrade att betala sina böter. Lagen tillät också målsägande att beslagta egendom från den dömde till ett värde motsvarande bötesbeloppet.83 76 A&O III: 1–2. Jmf ESjL II: 3–9. 77 JL II: 12. 78 JL II: 13. 79 ESjL II: 9. 80 SkL 90; VSjLær 139, yr 50; ESjL II: 3–9, 22; JL II: 22. I Danmark var den nominella summan för fredsköp 40 marker. 81 Se t.ex. VSjL II: 1. ESjL III: 26–30 innehåller mer ingående bestämmelser om att den som inte betalade överenskomna böter för dråp blev straffad med fredlöshet och att målsäganden därmed fick rätt att dräpa honom. 82 A&O III: 1; SkL 145; VSjLær 144–149, yr 53–54; ESjL II: 51. 83 ESjL II: 51. Enligt ESjL III: 51, 65, 67, som speglar ett senare stadium i rättsutvecklingen,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=