kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 275 trycket ganska högt under andra halvan av 1200-talet. En bidragande orsak till ett ökat skattetryck var att skattebasen krympte i takt med att omfattningen av kyrkligt och världslig frälse växte. Sture Bolin menar att skatten till kungen tidvis till och med var dubbelt så hög som den genomsnittliga jordräntan, något som gav ett ekonomiskt incitament för danska bönder att överlåta äganderätten till sin jord till en frälseman eller kyrklig institution.73 Om detta är riktigt var ett högt skattetryck en viktig orsak till att Danmark fick förhållandevis få självägande bönder. Den danske kungen hade samma svårigheter som andra medeltida regenter att stävja väpnade fejder. Inskränkningar av rätten att få bruka våldsmakt mötte inte minst hårt motstånd från stormännens sida.74 Likväl var rätten till hämnd, såvida gärningsmannen inte blivit fredlös, begränsad i de danska lagarna och dessa inskränkningar var förmodligen till stor del oberoende av något kungligt inflytande. Ett undantag var emellertid att lagarna gav en man rätt att omedelbart och straffritt döda den som blev påkommenin flagranti med hans hustru.75 I andra fall medförde blodshämnd, riktad mot någon som inte blivit dömd till fredlöshet, samma straff som vid andra dråp. Det innebar att i de flesta fall kunde hämnddråp sonas med dryga böter och sålunda att de som förmådde betala böterna fortsatt kunde utkräva blodshämnd och utkämpa fejder. Lagarna kom att innehålla allt fler bestämmelser om när och var frid skulle råda. Att dräpa någon i strid med fridsbestämmelserna var urbotamål och resulterade i fredlöshet. Senast medArvebog & Orbodemål på andra halvan av 1100-talet blev det ett fridsbrott att dräpa någon i dennes hem, vid kyrkan eller på tinget. Det blev likaledes ett fridsbrott att utkräva blodsupproret mot Knud den Hellige (1080–1086) ut för att han försökte påtvinga folket en ny personskatt kallad nefgjald, se Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91), s. 31–32; Hybel, Danmark i Europa 750–1300(kap. 1, fotnot 34), s. 106–107. 73 Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 103. T.ex. Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 117 accepterar denna förklaring. 74 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 441–505. Som Poulsen, Bjørn, ”Adel og fejde i dansk senmiddelalder”, i Erik Opsahl (red.), Feide of fred i nordisk middelalder, Oslo 2007, s. 85–105 visat förblev väpnade fejder mellan stormän en samhällelig realitet även under senmedeltiden i Danmark och Netterstrøm, Jeppe Büchert, ”Bondefejder i Danmark 1450–1650”, i Erik Opsahl (red.), Feide of fred i nordisk middelalder, Oslo 2007, s. 35– 72 har framhållit att också bland vanliga bönder förekom sådana fejder in på 1600-talet. 75 A&O II: 1; SkL215–216; ASun 126; VSjLær 140–143; yr 51–52; ESjL II: 1–2; JL III: 37; Skånske Stadsret 52; Slesvig Stadsret I: 11; Ribe Stadsret I: 27. Fejdrätt och hämndrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=