lagfäst kungamakt under högmedeltiden 274 ger har vidare menat att denna handfästning innebar början på att ”Herremandstandens og – indtil reformationen i 1536 – kirkens magtpositioner cementeres ihåndfæstning efter håndfæstning senmiddelalderen igennem”.67 Som jag berört i kapitel 4, s. 210–211, begränsades kungens militära kapacitet av valhandfästningarna från år 1320 och 1326. I en tid när borgar blivit viktiga för att kontrollera territoriummåste det betraktas som ett tydligt uttryck för kungens försvagade ställning att han endast fick behålla ett fåtal borgar, medan andra aktörer fick uppföra en obegränsad mängd försvarsanläggningar.68 Jag betraktar detta som ett direkt angrepp på kungliga strävanden efter ett våldsmonopol. I valhandfästningarna från år 1320 och 1326 läggs även stor vikt vid att begränsa kungens beskattningsrätt.69 Möjligheterna för kronan att öka sina inkomster inskränktes i och med att inga nya pålagor fick utkrävas, som inte hade existerat på Valdemar II:s tid (1202– 1241).70 Det går att argumentera för att de begränsade beskattningsmöjligheterna var en bidragande orsak till att kungen fick förpanta de flesta län i riket och att det danska riket sedan för en tidde facto upphörde att existera åren 1332–1340.71 Mikael Venge gör gällande att kunglig beskattning redan existerade i det danska riket innan de första skriftliga källorna ger belägg härpå under 1100talet.72 Den uppfattningen är kontroversiell men hur som helst blev skattekonge ca. 1254–1264”, i Sverre Bagge m.fl. (red.), Statsutvikling i Skandinavia i middelalderen, Oslo 2012, s. 255 var Hdf 1282 främst en kunglig kapitulation för världsliga stormän snarare än för kyrkliga stormän. 67 Citat från Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 130. 68 Hdf 1320, art. 13, 15; Hdf 1326, art. 12–13, 27, 44. 69 Hdf 1320, art. 5–6, 23–25, 31; Hdf 1326, art. 3, 6, 19–20, 38. 70 Hdf 1320, art. 31; Hdf 1326, art. 38. 71 Se t.ex. Erslev, Danmarks riges historie 2 (kap. 3, fotnot 102); Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 49–50; Paludan, Helge, ”Tiden 1241–1340”, i Aksel E. Christensen & Inge Skovgaard-Petersen (red.), Danmarks historie 1. Tiden indtil 1340, Köpenhamn 1977, s. 443–445, 455–459, 466–471. Den politiska instabiliteten som föregick rikets upplösningen hade till stor del sin grund i en konkurrens mellan två grenar av kungadynastin, Abellinjen och Kristofferlinjen, vilket i synnerhet behandlats av Hørby, Kai, Status regni Dacie. Studier i Christofferlinjens ægteskabs- og alliancepolitik 1252–1319, Köpenhamn 1977. Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 439 ser dock framförallt förläning av det danska riket som en orsak till oroligheterna som startade efter Valdemar II:s död år 1241. 72 Enligt Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91), s. 24–25, 47, 50 erhöll kronan redan under vikingatiden skatter och arbetsprestationer från befolkningen. Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91), s. 48–51, 54–58 lyfter fram kungens rätt till underhåll under sina resor genomriket som en viktig kunglig inkomstkälla men håller för troligt att kungen var tvungen att förhandla med bönderna om storleken på underhållet. Enligt CRbröt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=