kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 273 över kungavalen. Den enda bestämmelsen i lagmaterialet avseende den kungliga successionen är ett allmänt hållet påbud i valhandfästningen från år 1320 om att kungen ska väljas efter Guds vilja och med befolkningens samtycke.62 I likhet med många andra regenter runt om i Europa försökte danska kungar införade facto ärftlig succession genom att under sin livstid få en son utsedd till samregent eller efterträdare.63 Ett sådant agerande gjorde det möjligt att införa en i praktiken ärftlig tronföljd och samtidigt behålla befolkningens formella rätt att välja kung. Detta förfarande blev förbjudet i valhandfästningen från år 1326.64 Även om kravet på avläggande av kungaförsäkran först kan beläggas från andra halvan av 1000-talet fick de danska kungarna sannolikt avge någon form av sådan redan under vikingatiden. Eftersom innehållet i en kungaförsäkran var ganska allmänt hållet kom det att kompletteras med valhandfästningar, som varje blivande kung från och med år 1320 var tvungen att acceptera för att bli vald. Innehållet i valhandfästningarna bestämdes i förhandlingar förda mellan kungen och andra ledande män i riket. Valhandfästningarna fastslog viktiga statsrättsliga principer och satte tydliga ramar för den kungliga maktutövningen.65 Handfästningen som Erik Klipping (1259–1286) fick avge som regerande kung år 1282 var ett genombrott för en konstitutionellt begränsad kungamakt och medförde ett genomgripande politiskt skifte. Poul Johs. Jørgensen och Ole Fenger har sett händelsen som ”Aristokratiets første afgørende Sejr over Kongemagten”. Aksel E. Christensen har betraktat händelsen som ”kongedømmets kapitulation overfor stormandsoppositionen”.66 Ole Fen62 Hdf 1320, art. 37. 63 Av den anledningen var Danmark i realiteten under perioderna 1170–1276 och 1381–1439 närmast att betrakta som ett arvrike, se Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 40–46, 71–74, 82–86. 64 Hdf 1326, art. 26. 65 Matzen, Henning, Danske Kongers Haandfæstninger. Indledende Undersøgelser, Köpenhamn 1889 är fortfarande det kanske främsta, om än på många sätt föråldrade, standardverket kring de medeltida kungliga handfästningarna i Danmark. Se även Hansen, Hans H., Fra håndfæstning til grundlov, Köpenhamn 1966. 66 Citat från Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 75 och Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 93. Jmf Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 81, 1983: 128. för liknande utsagor, se Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 37; Skovgaard-Petersen, ”The Danish kingdom” (kap. 1, fotnot 48), s. 366; Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 139–140; Vogt, ”The king’s power to legislate in twelfth- and thirteenth century Denmark” (kap. 2, fotnot 49), s. 8. Enligt Holberg, Dansk Rigslovgivning(kap. 3, fotnot 38), s. 173–178; Hude, Anna, Danehoffet og dets Plads i Danmarks Statsforfatning, Köpenhamn 1893, s. 57–62; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 93–97; Vogt, Helle, ”Kampen om retten – Ærkebiskop og
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=