lagfäst kungamakt under högmedeltiden 272 hetsproblem.57 Kungens makt begränsas också genom att han inte tillåts utfärda skyddsbrev till förmån för någon, innan saken blivit rättsligt behandlad. Handfästningen innehåller vidare ett uttryckligt förbud mot att kungen låter företa utmätningar, som är större än skulden som utmätningen avser. Som en allmän rättsprincip påbjuds att kungen måste följa ”kung Valdemars lag” (leges Valdemari regis) och han förbjuds lägga nya pålagor på befolkningen och skattetrycket fick inte överstiga det under Valdemar II:s tid (1202–1241).58 Sombehandlats i kapitel 3, s. 100, 105, syftade handfästningen från år 1282 till att frånta kungen den mer självständiga lagstiftningsmakt han kommit i besittning av under 1200-talet och istället ställa kungen under lagen.59 Flera forskare har funnit att begränsningarna av kungens maktbefogenheter var fler, och mer detaljerade, i de två snarlika valhandfästningarna från år 1320 och 1326. De visar definitivt att kungens makt kommit att bli försvagad i förhållande till stormännen.60 Fastän valhandfästningarna från år 1320 och 1326 innehåller många intressanta bestämmelser som saknas i handfästningen från år 1282 har intresset för dem varit betydligt mindre än för den första handfästningen. En bestämmelse som jag finner särskilt värd att uppmärksamma är skärpningen av förbudet mot olaglig kunglig fängsling i valhandfästningen från år 1326, där det blivit belagt med fredlöshet att åtlyda en kunglig order om att fängsla någon i strid med lagen.61 De danska kungarna blev under tidig medeltid formellt valda på landstingen, fastän detta val i verkligen oftast knappast innebar mer än en bekräftelse av en rätt till kronan redan vunnen med vapenmakt eller erhållen genom bördsrätt. Med tiden fick de kyrkliga och världsliga stormännen en ökande makt 57 Hervik, ”Mixed constitution in the Scandinavian realms in the Middle Ages” (kap. 2, fotnot 75), s. 37. Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 448 betraktade i samma anda Hdf 1282 som ett försök att stävja en utveckling mot arbiträr kunglig straffutmätning. 58 Hdf 1282, art. 2–8, 15. 59 Hdf 1282, art. 5. 60 Erslev, Danmarks riges historie (kap. 3, fotnot 102), s. 243–244, 256–258; Arup, Danmarks historie 2 (kap. 3, fotnot 102), s. 60–88; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 98–100; Hervik, ”Mixed constitution in the Scandinavian realms in the Middle Ages” (kap. 2, fotnot 75), s. 69. Detta kan, åtminstone delvis, förstås i ljuset av den rådande politiska situationen och i synnerhet av att ärkebiskop Jens Grand (1289–1303) hållits fängslad under tortyrliknande former av kung Erik Menved (1286–1319) (se också kap. 6). Vidare fastslås det i Hdf 1320, art. 30, att kungen inte får straffa eller förfölja någon, eller dennes anhöriga, för att denne försvarar landets lag. 61 Hdf 1326, art. 24. Maktrelationen mellan kung och befolkning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=