kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 269 till majestätsbrott? Ansågs landsförräderi vara ett brott främst riktat mot kungen? Likställdes olydnad mot kungliga påbud med majestätsbrott? Var påföljderna vid majestätsbrott hårdare än vid andra allvarliga brott? Hur lagfördes majestätsbrott och vilka beviskrav ställdes för fällande dom? Det är känt att de världsliga stormännen hade en starkare ställning, och att den sociala stratifieringen var större, i Danmark än i Norge eller Sverige. Danmark skilde sig även från de andra nordiska länderna i att kungliga resurser var förlänade till andra aktörer i större utsträckning.45 Nestorn inom politisk dansk medeltidshistoria, Aksel E. Christensen (1906–1981), har karaktäriserat den danska kungamakten som svag och beskrivit förhållandet mellan kung och befolkning sommer präglat av ömsesidig oavhängighet än av ömsesidiga förpliktelser.46 Lars Hermanson har hellre velat tala om en uppdelning av makten mellan kung och stormän än om en delegation av makt från kung till stormän under 1100-talet.47 Under ”Valdemarernes storhedstid” 1157–1241 –präglad av inre stabilitet och yttre expansion – stärktes den danska kungamakten inte minst genom ett nära och fruktbart samarbete med kyrkan.48 Den tilltagande politiska centraliseringen ledde till att tingsmenigheterna redan vid början av 1200talet förlorat en stor del av sitt politiska inflytande.49 Vid mitten av 1200talet inledde grupperingar av stormän emellertid en motoffensiv mot den expanderande kungamakten på samma gång som en maktkamp mellan kung och ärkebiskop började.50 Under det följande århundradet var huvudlinjen 45 Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 67 har något försiktigt uttryckt sig: ”Danmark naade ganske vist aldrig at blive nogen egentlig lensstat, men feudaliseringsprocessen var saa vidt fremskreden, at det i denne periode fik et overmaade stærkt feudalt præg.” Hybel, Danmark i Europa 750–1300(kap. 1, fotnot 34), s. 223, 242–257 argumenterar däremot för att det medeltida Danmark var ”feodaliserat” i lika hög grad som andra delar av västra Europa. 46 Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 24. I samma anda har SkyumNielsen, Kvinde og slave (kap. 3, fotnot 41), s. 42–43 menat att: ”Konge og stormænd var nærmest indbyrdes uafhængige, og kongen kunne kun betegnes som den ledende.” 47 Hermanson, Släkt, vänner och makt (kap. 1, fotnot 7), s. 47, 59–79, 137, 147, 177. 48 En forskningsöversikt ges bl.a. i Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 40–67 och Hermanson, Släkt, vänner och makt (kap. 1, fotnot 7), s. 14–28. 49 Se t.ex. uttalandet hos Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 497. 50 Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 71–101. Det har länge funnits en tendens i dansk forskning att skilja mellan ”auktoritära” och ”konstitutionella” monarkier i medeltidens Danmark, de senare stödda av kyrkliga och världsliga stormän. Kungen och tingsmenigheten i det danska riket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=