kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 265 Med koncentrationen av jordägandet följde en koncentration av den politiska makten.39 Svårigheten att göra en skarp åtskillnad mellan bönder och stormän, vilket berörts i kapitel 1, ligger till grund för mitt val att tala om en tingsmenighet istället. När jag likväl använder begreppet ”stormän” i detta kapitel (och i andra delar av boken) är det för att beteckna män från familjer som innehade en ledande ekonomisk och politisk ställning i ett landskap. Alla andra fria män, som förfogade över egen ägd eller arrenderad jord, benämns ”bönder”, oberoende av ekonomisk eller social ställning.40 Kvinnor och trälar, liksom män utan en egen brukningsenhet, kunde i de flesta avseenden inte verka som politiska aktörer.41 Jag håller det för troligt att det varierade talet. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 113–114 menar att en övergång från extern till intern tillägnelse i sig, utan förändringar i den militära tekniken, skulle verka i riktning mot en större koncentration av jordägandet till ett smalare samhällsskikt. Utvecklingen mot ökad koncentration av jordägandet och ökad social stratifiering var likartad även på kontinenten, se Reynolds, Kingdoms and communities inWestern Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 105. Under 1100- och 1200-talen framträder, enligt Gelting, ”The problem of Danish ‘feudalism’” (kap. 1, fotnot 119), s. 161–163, en större och mäktigare grupp stormän i det danska samhället och de självägande bönderna blev färre och fick ett minskat inflytande. Orsakerna till denna utveckling är förmodligen flera men Gelting, ”The problem of Danish ‘feudalism’” (kap. 1, fotnot 119) nämner bl.a. upphörandet av krigsledungen och införandet av lika arvsrätt mellan bröstarvingar, vilket splittrade gårdarna; för det senare se t.ex. Hybel & Poulsen, The Danish resources c. 1000– 1550(kap. 1, fotnot 93), s. 165–175. 39 Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 340, 373–374et passimmenar att ända in på 1200-talet hade bönderna avsevärt politiskt inflytande i Norge men att omkring år 1300 hade all politisk makt samlats i händerna på färre än hundra personer, bestående av kungen, hans rådgivare, biskoparna och en handfull världsliga stormän som innehade kungliga län eller ämbeten. Imsen, Steinar, Norsk bondekommunalisme. FraMagnus Lagabøte til Kristian Kvart. 1. Middelalderen, Flataasen 1990 intar en delvis annan ståndpunkt och anser att tingsmenigheterna integrerades i det framväxande kungligt styrda rättssystemet och att de flesta historiker tenderat att överdriva böndernas försvagade position. 40 I VgL I betraktades dock inte landbor som fullvärdiga medlemmar av socknen. I det danska och svenska riket hade alla fria män samma rätt till böter med undantag för somliga hedersböter. Så var däremot inte fallet i det norska riket. Enligt GulL 91, 200 får den som har högre social ställning dubbelt så stora böter som den efter honom i rang men enligt FrostL X: 34, XIII: 15 får han istället tredubbla böter. Dock var, enligt FrostL IV: 58, alla personer jafnhelgir – med rätt till lika stora böter – för brott begångna i kyrkan, på tinget och på gästabud. Det är vidare endast i det norska riket som det fanns en grupp av ländermän, ungefär motsvarande de engelska baronerna, med särskilda rättigheter. I MLL ochMLBLär brottsoffrets sociala rang mer sällan av betydelse för hur höga böterna blir, vilket förmodligen ska ses som ett uttryck för ett ökat genomslag för principen om likhet inför lagen i dessa lagar. 41 För dansk del har Porsmose, ”Middelalder o. 1000–1536” (kap. 1, fotnot 93), s. 259 uppskattat att inte mer än 3–4 procent av befolkningen under högmedeltiden hade fulla po-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=