lagfäst kungamakt under högmedeltiden 262 diska länderna under 1100- och 1200-talen genom påverkan från romersk och kanonisk rätt.26 Bestämmelser om majestätsbrott stärkte kungens makt och samhälleliga ställning genom hårdare straff för brott riktade mot kungen än för brott mot andra personer. Ole Fenger har i sin forskning visat att innebörden av begreppet majestätsbrott fick en bredare betydelse över tid och kom att inbegripa allehanda former av olydnad mot kungen och hans befallningar.27 Som diskuterats i tidigare kapitel hade kung, kyrka och tingsmenighet olika men delvis överlappande kompetensområden. De enskilda lagsagorna kan under tidig medeltid närmast betraktas som suveräna jurisdiktioner gentemot kungen. Det är väl känt att både kung och kyrka skaffade sig allt större politiska, ekonomiska och juridiska maktresurser på bekostnad av tingsmenigheterna i de enskilda landskapen. Den generella utvecklingen gick mot en ökad koncentration av den politiska makten, men det var ingen linjär process. Kungens och kyrkans ökande maktanspråk stötte tidvis på betydande motstånd. Flera likheter och skillnader mellan de tre nordiska länderna avseende maktförhållandet mellan kung och tingsmenighet har uppmärksammats av tidigare forskning. Till exempel har det påtalats att en överföring av makt från tingsmenighet till kung ägde rum i alla de tre nordiska länderna men att denna utveckling skedde tidigare, och var betydligt starkare, i Norge än i Danmark och Sverige.28 I Danmark och Sverige, men inte i Norge, växte under slutet av 1200-talet en stormannaopposition fram mot den expanderande kungamakten.29 Det har lagts stor vikt vid, framförallt i äldre studier, att Danmark och Sverige var valkungadömen i motsats till Norge och att detta gav större möjligheter till att konstitutionellt begränsa kungamakten 26 Angående den romerska rättens bestämmelser om majestätsbrott, se främst Cod. 4.8.5 samt Dig. 48.4.1. 27 Ullmann, Principles of government and politics in theMiddle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 136–137; Fenger, Romerret i Norden(kap. 1, fotnot 48), s. 78–88; Le Goff, The birth of Europe 400–1500 (kap. 1, fotnot 9), s. 70. 28 Se bl.a. de explicita uttalandena rörande detta i Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 64; Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 136, 139; Bagge, ”The structure of the political factions in the internal struggles of the Scandinavian countries during the High Middle Ages” (kap. 1, fotnot 84), s. 319; Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 31; Lindkvist, ”Early political organization” (kap. 4, fotnot 11), s. 167; Helle, ”Conclusion” (kap. 1, fotnot 34), s. 782. 29 Denna internordiska skillnad har bl.a. framhållits av Helle, ”Conclusion” (kap. 1, fotnot 34), s. 782; Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 65, 120– 121, 132.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=