kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 261 skränkas innan någon kunglig kontroll över rättskipningen eftersom även lokalsamhället ville begränsa våldsamma konfliktlösningar.21 Den romerska rättens idéer om regalrättigheter fick ett uppsving på kontinenten vidmitten av 1100-talet. Även om nordiska kungar redan under vikingatiden åtnjutit vissa särskilda rättigheter, fick idéer ommer omfattande regalrättigheter, iura regalia, insteg i de nordiska länderna under påverkan från den romerska rätten via kyrklig förmedling.22 Dessa regalrättigheter brukar delas upp i regalia maioraochregalia minora. De förstnämnda bestod av kungliga suveränitetsrättigheter såsom att styra riket, ansvara för samhällsfriden och föra krig. De sistnämnda bestod av rättigheter av ekonomisk natur såsom bötesrätt, inkomster från kronogods, myntning och skatter.23 Det är den sistnämnda typen som avses med regalrättigheter i detta kapitel. Många av dessa regalia minora hade sin grund i principen, från den romerska rätten, att kungen hade äganderätt till allt som ingen annan ägde (bona vacantia).24 Ole Fenger har konstaterat att de nordiska lagarna innehåller samma regalrättigheter somexisterade i länderna på kontinenten vid samma tid.25 Kungens ökade makt kom även till uttryck i bestämmelser ommajestätsbrott, vilka innebar ett särskilt skydd för kungens person och ämbetsställning. Införandet av sådana bestämmelser förutsätter att det gjordes en principiell skillnad mellan kungen och andra fria män och de tillkom i de nor21 Som t.ex. Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 60 framhållit var ett sätt att reglera rätten till hämnd och självtäkt kravet att till exempel ett hämnddråp offentliggjordes och i efterhand godkändes genom ett tingsbeslut. En närmare diskussion av system för konfliktlösning, med fokus på fristatstidens Island, presenteras av Miller, Bloodtaking and peacemaking (kap. 1, fotnot 39) och Byock, Viking age Iceland (kap. 1, fotnot 42). 22 Fenger, Romerret i Norden (kap. 1, fotnot 48), s. 77–78 et passimoch Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 78–79. 23 I de nordiska länderna under medeltiden var myntning en regalrättighet, se bl.a. Ros, Jonas, ”Sigtuna och folklanden. Den tidiga Sigtunamyntningen och den politiska geografin”, Fornvännen 97 2002, s. 167–168; Carelli, En kapitalistisk anda (kap. 1, fotnot 31), s. 215–219; Gullbekk, Svein H., ”Myntretten som inntektskilde i middelalderen”Scandia 75 2009, s. 61–76. Eftersom mynten vanligtvis hade ett högre nominellt värde än deras metallvärde var myntningsrätten lönsam för kungen sommyntherre. Genommyntindragningar, tvångsinlösning av gamla mynt mot nya ersättningsmynt, kunde kungarna få betydande inkomster. Det nordiska lagmaterialet behandlar dock i mycket ringa grad myntningen, sannolikt eftersom det inte ansågs falla under tingsmenigheternas jurisdiktion. 24 Ulsig, Erik, ”Højmiddelalder (1050–1350)”, i Per Ingesman m.fl. (red.), Middelalderens Danmark. Kultur og samfund fra trosskifte til reformation, Köpenhamn 1999, s. 29–30. Som Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 121 noterat kunde emellertid kungliga anspråk på äganderätt till all egendom som saknade en ägare kollidera med kyrkans principiella ståndpunkt att ha överhöghet över all egendom på jorden i och med att Gud var både skapare och ägare till världen. 25 Fenger, Romerret i Norden(kap. 1, fotnot 48), s. 78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=