lagfäst kungamakt under högmedeltiden 260 Det rådde skilda meningar om i vilka situationer det var berättigat, eller till och med påbjudet, att göra väpnat motstånd eller uppror mot en tyrannisk kung. Fritz Kern skilde mellan en folklig och en kyrklig uppfattning om motståndsrätt. Enligt den folkliga uppfattningen var befolkningen inte längre bunden av sin trohetsed om kungen brutit mot sin kungaförsäkran eller mot lagen. Enligt den kyrkliga uppfattningen var motståndsrätten inskränkt till situationer när kungen blivit bannlyst av påven och därmed ansågs ha blivit berövad det kungliga ämbete Gud förlänat honom.16 Under 1000- och 1100-talen var väpnade fejder ett vanligt inslag i samhället runt om i Europa. Även i länder med en förhållandevis stark kungamakt saknade kronan resurser att förhindra att enskilda aktörer brukade våldsmedel.17 I och med utbyggnaden av kunglig och kyrklig jurisdiktion blev rätten till självtäkt och hämnd gradvis alltmer inskränkt både i de nordiska länderna och i resten av Europa (se kapitel 3).18 Tidpunkten för det mer definitiva förbudet mot fejd och blodshämnd varierade, liksom hur väl förbudet kom att efterlevas. I till exempel Frankrike blev väpnad fejd helt förbjuden år 1258 men förbudet efterlevdes bara delvis.19 Fejdrätten förblev större i det tysk-romerska riket och även om en första fridslagstiftning utfärdades redan år 1103 blev väpnade fejder först förbjudna år 1495.20 Som framgått av kapitel 3 legaliserade de medeltida nordiska lagarna en betydande hämndrätt genom regler om fejdrätt. Med fejdrätt avses här bestämmelser omatt målsäganden måste lämna sitt medgivande för att kungen ska kunna benåda en fredlös och/eller att målsäganden vid vissa brott kunde välja mellan ekonomisk kompensation och att få gärningsmannen dömd till fredlöshet. Det är dock viktigt att framhålla att hämndrätten redan börjat in16 Kern, Kingship and law in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 81–133. Den kyrkliga kungaideologi, som stammade från kyrkofadern Augustinus, erkände inte någon upprorsrätt för befolkningen mot en tyrannisk kung och betraktade istället en sådan kung som Guds straff för människornas synder, se Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 115. Biblisk stöd för denna uppfattning återfinns framförallt i Rom 13:1–4, som förklarar att all överhet, god som ond, är insatt av Gud och ska åtlydas. Att en kristen ska lyda överheten sägs även explicit i Sam 1:14–16; 1 Pet 2:13–14, 17; se också De Civitate Dei XIX:15 och c. 23 caus. 23 qu 5. En analys av Rom 13:1–4 ges av bl.a. i McDonald, James I.H., ”Romans 13:1–7: A test case for New Testament interpretation”, New Testament Studies 35 1989, s. 540–549; Stein, Robert H., ”The argument of Romans 13:1–7”, Novum Testamentum1989, s. 325–343 och där anförd litteratur. 17 Se t.ex. Geary, Patrick J., Living with the dead in the Middle Ages, Ithaca 1994. 18 Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 65. 19 Gouron, ”Royal ordonnances in medieval France” (kap. 1, fotnot 51), s. 63. 20 Angående regleringar av fejd i det tysk-romerska riket, se bl.a. Heyn, Udo, ”Pax et Iustitia. Arms control, disarmament and the legal system in the medieval Reich”, Peace & Change 8 1982, s. 23–36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=