lagfäst kungamakt under högmedeltiden 250 Många av kungens militära befogenheter och uppgifter är inte reglerade i lagmaterialet. Den del av krigsmakten som lagarna ägnar störst utrymme är ledungen. De norska lagarna ger ledungen mest utrymme, medan de danska lagarna behandlar den mest kortfattat. I alla de tre nordiska länderna bestod ledungen både av en militärtjänstgöringsplikt och av en skatt in natura. De danska, norska och svenska lagarna gav kungen en omfattande befälsrätt över i första hand ledungen. I Norge och Sverige hade kungen rätt att utse befälhavare, styrman, på varje ledungsskepp men i Danmark var ämbetet i hög grad ärftligt. Även om lagmaterialet ger kungen en omfattande jurisdiktion över ledungen, och även över andra delar av krigsmakten, varierade det hur fritt kungen hade rätt att förfoga över de väpnade styrkorna. Kungens rätt att till exempel kräva deltagande i anfallskrig minskade över tid i Danmark och Sverige men ökade istället i Norge. Den kungliga kontrollen av de militära resurserna framträder som starkast för norsk del och som svagast för dansk del. Detaljregleringen av ledungen är långt större i Norge än i Danmark och Sverige och en viktig, tidigare förbisedd, internordisk skillnad är de avsevärt strängare straffen för norsk del för brott mot skyldigheten till militärtjänstgöring. De norska och svenska lagarna föreskriver ett institutionaliserat kustvaktssystem, knutet till ledungen, som inte regleras i de danska lagarna. Skyldigheten att personligen göra krigstjänst avtog med tiden i Danmark och Sverige, då ledungen minskade i militär betydelse genom övergången till tungt rytteri, till skillnad från i Norge, där denna förändring inte ägde rumoch tjänstgöringsskyldigheten därför kvarstod. I lagmaterialet framträder, starkast för norsk del och svagast för dansk del, i ökande grad en kunglig ensamrätt till innehav och bruk av militära maktmedel inom ett givet territorium. Kapitelsammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=