kapitel 4 • kungen och krigsmakten 249 spektiv orsakade de militära förändringarna en tilltagande social stratifiering och hierarkisering av den politiska makten. Kungens tilltagande ensamrätt till innehav, och framförallt bruk av, militära maktmedel kom i första hand till uttryck i begränsningar av gruppen aktörer som tilläts förfoga över väpnande styrkor. Snarare än att helt förbjuda andra aktörer att förfoga över väpnad trupp försökte kungamakten, i olika utsträckning, att reglera och begränsa innehavet av militära maktmedel och kräva att de skulle kunna ställas till kungens förfogande. Som en följd av det utökade förbudet mot väpnade fejder minskade det legala utrymmet för att bruka militärt våld i konflikter mellan enskilda aktörer. Det är värt att uppmärksamma att kungens ensamrätt till militärt våld synes ha nått längst i Norge, som inte fick något egentligt frälserytteri, medan det stötte på störst motstånd i Danmark med det mest omfattande och betydelsefulla frälserytteriet. Framväxten av ett kungligt militärt våldsmonopol kan i viss mån ses som en följd av den tilltagande territorialiseringen av politisk makt. En äldre samhällsordning med överlappande, konkurrerande, politiska suveräniteter tillät inte att kungen som ensam aktör kunde monopolisera rätten till militära maktmedel inom ett givet område. Först med en tydligare precisering, uppdelning och territoriell avgränsning av maktsfärer kunde kungen yrka på en ensamrätt till militära maktresurser. En sådan ensamrätt innebar en långtgående centralisering av en viktig maktresurs. Den ökande kungliga ensamrätten till innehav och bruk av militära resurser säkrade det kungliga maktinnehavet på samma gång som det pacificerade samhället i och med att det minskade möjligheten för stormän att bruka militärt våld i konflikter med varandra. En viktig tes, som inte tydligt framhållits i tidigare studier, är att kunglig ensamrätt till militärt våld innebar en avsevärd koncentration av de militära resurserna mot yttre fiender och upprorsmän, eftersom resurser inte längre allokerades till småskaliga väpnade konflikter inomriket. En centralisering av de militära resurserna under kungen möjliggjorde dessutom, åtminstone i teorin, en mer resurseffektiv koordinering av stridskrafterna. (kap. 1, fotnot 6), s. 38 och Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 350 kopplar urholkningen av tingsmenigheternas makt under 1200talet till övergången från krigsledung till skatteledung.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=