kapitel 4 • kungen och krigsmakten 247 heller inte sedan några inskränkningar av denna rätt. Detta hör sannolikt samman med att ledungen förblev den norske kungens primära militära resurs. En annan internordisk skillnad avseende kungens dispositionsrätt över ledungen rör hur länge kungen kan kräva att den ska vara i fält. Både vissa av de norska och svenska lagarna innehåller begränsningar av detta. För dansk del är det istället begränsat hur ofta kungen får mobilisera ledungen. • 6. Medan varken de danska, norska eller svenska lagarna innehåller föreskrifter som påbjuder en kunglig ensamrätt till innehav eller bruk av militära resurser finner jag likväl tydligare bestämmelser som strävar i den riktningen för norsk och svensk del än för dansk del. För norsk och svensk del verkar rätten för andra aktörer än kungen att inneha militära resurser blivit inskränkt under andra halvan av 1200-talet. I Danmark består i högre grad rätten för vem som helst att hålla sig med väpnad trupp. Olika fridslagar förbjuder i ökad gradde factoväpnade konflikter mellan enskilda aktörer i alla de tre nordiska länderna. I första hand för norsk del, och i andra hand för svensk del, går det att tala om att kungen i någon mån uppnådde ett mått av kontroll över det legitima militära våldet. Den norske kungen nådde längst med att begränsa rätten för andra aktörer att förfoga över militära resurser. Det kan möjligen sättas i samband med de nära förbindelserna mellan Norge och England, för den engelska kungamakten var under 1200-talet den mest framgångsrika i Europa att få kontroll över de militära resurserna.241 Jag finner det påfallande i hur liten utsträckning tidigare forskning behandlat vilka militära frågor lagmaterialet reglerar. Det är slående hur många frågor rörande olika delar av krigsmakten som överhuvudtaget inte berörs i lagarna. Kungens militära befogenheter och uppgifter är inte i samma utsträckning institutionaliserade genom lagstiftning som hans rättsliga befogenheter och uppgifter. Först och främst är det ledungen, med tillhörande system för uppbörd av skatt, som är föremål för reglering. Detaljnivån i regleringarna varierar emellertid mellan länderna och är minst för dansk del och störst för norsk del. För alla de tre ländernas del är landvärnet – den allmänna försvarsplikten – behandlad så kortfattat att den knapphändiga beskrivningen inte tillåter någon större insikt i kungens befälsrätt över landvärnet. Värvad trupp, som vi vet existerade i det medeltida Norden, berörs 241 Se Imsen, Senmedeltiden(kap. 3, fotnot 16), s. 151, 154. •Reflektioner kring processuella förändringar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=