lagfäst kungamakt under högmedeltiden 246 ledungen iNorge. Det ter sig därför somom övergången från en krigsledung till skatteledung var mindre påtaglig för norsk del. Möjligheterna att ersätta personlig krigstjänst med skatt, en utveckling som följde ett allmäneuropeiskt mönster, blev aldrig lika stora i Norge som i grannländerna.239 Likväl kom även i Norge ledungsplikten att, oavsett om någon militär mobilisering skedde, också bestå av en permanent årlig skattepålaga. • 4. Det har sedan länge varit känt att ett militärt system i Norden som byggde på tungt rytteri och bemannade borgar fick störst betydelse, och tidigast genombrott, iDanmark och kom att få minst betydelse i Norge.240 Jag har funnit att lagmaterialet speglar dessa internordiska skillnader. Ledungen sommilitär organisation upphör att vara lagreglerad i Danmark och Sverige under 1300-talet. Samtidigt blir tungt rytteri och bemannade borgar istället föremål för lagreglering. En framträdande internordisk skillnad, som ofta påtalats, bestod i att kvalificerad krigstjänst till häst under 1200-talet kom att berättiga till frihet från kunglig beskattning i Danmark och Sverige men inte i Norge. •5. Kungens rätt att kräva deltagande i anfallskrig varierar mellan lagarna och speglar både en förändring över tid och internordiska skillnader. Den danska och svenska kungamakten hade fram till början av 1300-talet rätt att disponera över ledungen för såväl offensiva som defensiva ändamål. Vid denna tidpunkt blev samtycketill anfallskrig från deltagarna ett krav. Ledungen hade då redan i praktiken förlorat sin militära betydelse. Begränsningen avser således i första hand tungt rytteri och värvad trupp. I Norge hade kungen däremot inte i den äldsta rätten någon rätt att kräva deltagande i anfallskrig men fick, kanske redan under 1100-talet, en friare dispositionsrätt över ledungen. Till skillnad från i dansk och svensk rätt införs Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91). Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 372 betraktar den militära utvecklingen i Norge som motsatt den i Danmark och Sverige i och med att bönderna fortsatte med militärtjänstgöring i Norge till skillnad från i Danmark och Sverige, där bönderna istället genom högre skatter kom att finansiera en militär elit. 239 Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 49, 59; Helle, ”The Norwegian kingdom” (kap. 1, fotnot 25), s. 781. Även i t.ex. England blev det under 1100-talet möjligt att köpa sig fri från militärtjänstgöring, se Maitland, The constitutional history of England(kap. 1, fotnot 14), s. 13. I det tysk-romerska riket hade de flesta skyldigheter till militärtjänst och utrustning av väpnad trupp som var knuten till innehav av län ersatt skatteliknande avgifter före år 1300, se Reynolds, Fiefs and vassals (kap. 1, fotnot 1), s. 470. 240 Senast framhållet av Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 66, 70–72. Se även Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 350.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=