kapitel 4 • kungen och krigsmakten 245 Jag har även funnit att den norske kungen utövade en mer omfattande kontroll över ledungen än den svenske kungen, som i sin tur hade en starkare kontroll över ledungen än den danske kungen. En kunglig jurisdiktion över såväl ledungen som andra delar av krigsmakten ingick i befälsrätten och framträder i lagarna från alla de tre nordiska länderna. Främst kommer jurisdiktionen till uttryck genom en kunglig bötesrätt vid försummelse av militära förpliktelser. Hur omfattande denna bötesrätt och andra delar av den kungliga jurisdiktionen var varierade emellertid mellan länderna. De danska lagarna innehåller få exempel på sådan bötesrätt, vilket jag tolkar som ett uttryck för en relativt svag kunglig jurisdiktion över krigsmakten. I de svenska lagarna framträder en starkare jurisdiktion. Samtidigt står det klart att även den svenske kungen besatt en svag jurisdiktion över ledungen i jämförelse med den norske kungen. De norska lagarna visar på en omfattande kunglig rätt till främst ensaksböter för en mängd brott relaterade till militärtjänst.236 En viktig, och tidigare förbisedd, internordisk skillnad är de avsevärt strängare straffen i Norge, jämfört med i Danmark och Sverige, för brott mot skyldigheten till militärtjänstgöring. De kommer i första hand till uttryck genommånga exempel på kungliga ensaksböter men även genom att många brott mot skyldigheten till militärtjänstgöring är belagda med fredlöshet i Norge, vilket inte är fallet i Danmark och Sverige. •3. I alla de tre nordiska länderna skedde en övergång från en krigsledung till en skatteledung.237 Flera forskare har uppmärksammat att kraven på personlig ledungstjänstgöring var störst i Norge, samtidigt som kungens uttag av resurser i form ledungsskatt var mindre än i Danmark och (delar av) Sverige.238 Jag kan bekräfta att lagmaterialet lägger en större betoning på krigsungen framträder med större tydlighet i norska och svenska lagar än i danska. Likaledes framhåller Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 132 att den norske kungen hade starkare direkt kontroll över de väpnade styrkorna än de danska och svenska kungarna, samt dessutom hade uppnått en högre grad av militärt våldsmonopol. 236 I viss mån har denna internordiska skillnad framhållits tidigare, men i allmänna ordalag, av Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110). Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 30 har mer specifikt noterat att böterna vid försummelse att bygga och underhålla ledungsskepp i Norge var högre än i Sverige. 237 I en syntes om det medeltida Norden har Helle, ”The Norwegian kingdom” (kap. 1, fotnot 25), s. 781 fastslagit forskningens ståndpunkt som: ”In all three kingdoms the Crown managed to convert the contributions of the population to the common system of defence – the naval levy – into permanent taxes on land.” 238 Se t.ex. diskussionerna i Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110), Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46) och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=