lagfäst kungamakt under högmedeltiden 244 Ett antal internordiska skillnader avseende ledungen, inte tydligt framhållna i tidigare studier, har därtill kunnat identifieras. De krav som ställdes på innehav av folkvapen, för att kunna fullgöra skyldigheten till ledung och landvärn, varierade mellan rikena (se tabell 9): kraven var högre ställda för norsk och svensk del än för dansk del. Vidare var en särskild institution för att kontrollera innehavet av folkvapen, vapentinget, reglerad i lag bara i Norge. I de norska och svenska lagarna föreskrivs ett institutionaliserat kustvaktssystem, knutet till ledungen, som saknas i de danska lagarna. Den kanske viktigaste skillnaden var dock att kungen i Norge och Sverige hade rätt att fritt utnämna styrmän till skillnad från i Danmark, där ämbetet delvis var ärftligt. INorge var det också, till skillnad från i grannländerna, straffbart att avböja en kunglig utnämning till styrman. Jag har funnit att de norska lagarna ägnar ledungen mest utrymme, medan de danska lagarna ägnar den minst utrymme. Det är uppenbart att många av lagarna endast berör delar av vad sommåste ha varit gällande rätt rörande ledungen. Sålunda är det möjligt att graden av kunglig kontroll över ledungen i praktiken har varit mer likartad än vad som framträder utav det bevarade lagmaterialet. Tidigare forskning har ofta framhållit en tilltagande detaljreglering, och ökad kunglig kontroll, av ledungen men dessa slutsatser har byggt på hypoteser om skilda åldersskikt hos bestämmelser om ledungen i lagarna.233 Genom att istället betrakta lagarna som en enhet (när uppgifter om åldersskikt saknas) har jag inte funnit någon tilltagande kunglig makt över ledungen i något av de nordiska länderna. Ledungen, som institution, tycks redan kommit under full kunglig kontroll vid tiden för tillkomsten av de äldsta bevarade lagarna. •2. En rad forskare har framhållit att krigsledungen hade störst militärt betydelse i Norge och dessutom behöll sin militära betydelse längst där.234 I sin jämförelse av den danska och norska ledungen har Niels Lund hävdat att lagarna pekar på en mer långtgående kunglig centralisering och dispositionsrätt av ledungen i Norge än iDanmark.235 Detta har jag kunnat bekräfta. 233 Antaganden om sådana olika åldersskikt görs bl.a. av Arup, ”Leding og ledingsskat i det 13. Aarhundrede” (kap. 1, fotnot 110); Arup, Danmarks historie 1 (kap. 3, fotnot 114); Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53); Kjersgaard, ”Leding og landeværn” (kap. 4, fotnot 43). 234 Framhållet av bl.a. Schreiner, ”Hærmakt og riksstyre” (kap. 4, fotnot 127), s. 114; Supphellen, ”Leidang og hird” (kap. 4, fotnot 12), s. 238; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 214; Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 349, Helle, ”The Norwegian kingdom” (kap. 1, fotnot 25), s. 781; Fagerland, Krigføring og politisk kultur i nordisk middelalder (kap. 1, fotnot 43), s. 93. 235 Lund, Lið, leding og landeværn (kap. 1, fotnot 110), s. 66. Även Varenius, Han ägde bo och skeppslid (kap. 2, fotnot 17), s. 87 har konstaterat att kungens rätt att bestämma över led-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=