kapitel 4 • kungen och krigsmakten 243 kungen hade principiellt samma rätt att mobilisera ledungen, att den territoriella indelningen för fördelningen av ledungsbördorna var likartad samt att det fanns likheter i kravet i de danska, norska och svenska lagarna för fria män att inneha folkvapen.229 Även Niels Lund, som tvivlar på existensen av en institutionaliserad ledung under tidig medeltid, framhåller att ”Norge og Sverige kender ledingsordninger, som på mange måder ligner den danske […]”.230 Min undersökning bekräftar att ledungen i alla de tre nordiska länderna hade såväl en militär (krigsledung) som en fiskal sida (skatteledung). Ledungen gav kungen möjlighet att mobilisera både militära och ekonomiska resurser. Hur omfattande denna resursmobilisering var, och graden av kunglig centralstyrning, finner jag emellertid variera mellan Danmark, Norge och Sverige och i viss mån även mellan de enskilda lagarna eller lagsagorna inom varje rike.231 Beträffande kungens befogenheter över ledungen har Sture Bolin konstaterat att kungen besatt en likartad lagreglerad militär befälsrätt i alla de nordiska länderna.232 Detta har jag kunnat bekräfta och dessutom visat att den kungliga befälsrätten i Danmark, Norge och Sverige dels bestod av rätten att mobilisera ledungen och dels av att ålägga alla vapenföra män allmän försvarsplikt (landvärn). Befälsrätten manifesterades vidare i rätten för kungen att utse styrmän som befälhavare över de enskilda ledungsskeppen inom ramen för en hierarkisk befälsordning. riell indelning av ledungen i de tre nordiska länderna (s. 9) och likheten i kraven på innehav av folkvapen (s. 12). I ett nyare översiktsverk har Lindkvist, ”Early political organization” (kap. 4, fotnot 11), s. 164 konstaterat: ”In all three kingdoms a naval levy – theleding (Danish), leidang (Norw.) or ledung (Swedish) – was put at the king’s disposal; by this system the population contributed ships, men and provisions.” Se även Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 349 för liknande uttalanden. 229 Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 20, 40, 43–44, 47–52, 87. Vidare innehåller Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112) internordiska jämförelser av de fartygstyper som ingick i ledungen (s. 20–29), samt ett konstaterande att skeppsprovianten som lagarna föreskriver för dansk, norsk och svensk del hade ett likvärdigt kalorivärde (s. 44–47). 230 Citat från Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110), s. 23. 231 Jag har funnit att skillnader mellan olika lagsagor inom samma land var av underordnad betydelse i förhållande till olikheterna mellan länderna. Huruvida skillnaderna –såväl dem mellan länderna som mellan lagsagorna – var resultatet av skiftande utfall av förhandlingar mellan kungamakt och tingsmenighet går inte att avgöra utifrån lagmaterialet. 232 Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 9. GulL 295, FrostL VII: 1, MLBL: 1 och HirdS: 1, liksomUL Kg: 10 för svensk del, fastslår att kungen ska råda för bud och bann och utfärder.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=