kapitel 4 • kungen och krigsmakten 241 dem.225 Denna bestämmelse visar att det ännu vid slutet av 1200-talet var accepterat med väpnade styrkor tillhörande enskilda aktörer, även om rätten att bruka dem utan kungligt medgivande är osäker. Samma rätt att inneha egna väpnade styrkor framkommer avAlsnö stadga från år 1279. Frihet från kunglig beskattning beviljas ju där för alla som gör krigstjänst till häst, oavsett vem de tjänar. Ännu finns det sålunda inte någon kunglig ensamrätt till innehav av militära maktmedel. 2delsammanfattning: Den svenske kungens befälsrätt tycks successivt ha stärkts fram till dess inskränkningar började ske under 1300-talet. Kungen utövade befälsrätt över de enskilda ledungsskeppen genom att utse styrman och hade en omfattande jurisdiktion över krigsmakten. Det rådde skyldighet att äga folkvapen, ställa upp till militärtjänst och delta i kustvakten. Ledungsplikten bestod både av en skyldighet att delta imilitärtjänst och av naturaprestationer, vilka med tiden fick karaktären av en stående skatt. Efter att ledungen i ökande grad blivit ersatt av tungt rytteri utövade kungen kontroll över krigsmakten genom att bestämma villkoren för rusttjänst och utse demän som höll vapensyn. Kungen tycks fram till 1300-talet ha kunnat kräva deltagande i anfallskrig. Privata väpnade styrkor fortsatte dock att existera i det svenska riket, även om de i ökande grad blev föremål för restriktioner från kronan. Nu följer en sammanfattning och diskussion avde likheter och skillnader som ger sig tillkänna avseende utvecklingen av kungamaktens lagfästa militära befogenheter och uppgifter i Danmark, Norge och Sverige. Någon systematisk jämförelse av detta har inte gjorts tidigare. De studier som haft komparativa inslag har främst fokuserat på frågor som storleken på ledungen, frälsets uppkomst och uppförandet av borgar.226 Intresset har dessutom inte varit riktat mot kungens lagfästa militära makt, utan mot förståelse av hur militära institutioner som ledung och rusttjänst fungerade. 225 ÖgL D: 14; se även diskussionen i Lindkvist, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt (kap. 1, fotnot 23), s. 57–58. 226 Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110) innehåller visserligen utförliga beskrivningar, delvis utifrån primärt källmaterial, av ledungen i såväl England som Norge och Sverige. Dessa beskrivningar fungerar dock främst som en tolkningsram för att förstå den danska ledungen och mer ingående diskussioner om likheter och skillnader mellan de nordiska länderna saknas. Ett nordiskt jämförande perspektiv
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=