lagfäst kungamakt under högmedeltiden 240 kungen, biskoparna och riddarna från gästningsplikten.218 Bland andra Gabriela Bjarne Larsson betecknar frälset som ett avtal med kungamakten om personlig krigstjänst i utbyte mot skattefrihet.219 Andra forskare har mer betonat karaktären avAlsnö stadgasom ett kungligt privilegium.220 Oavsett hur stadgan betraktas står det klart att frälseprivilegierna ökade över tid och med till exempel Tälje stadgaår 1330 stadfästs det att frälset har rätt att erhålla kungens böter för sitt husfolk.221 Av Skänninge stadga, utfärdad år 1284, framgår det att stormännen fortfarande höll sig med väpnade följen som kunde utgöra ett hot mot såväl kungen som samhällsfriden.222 Stadgan förbjuder stormännen att ha fler män i sitt följe vid möten med kungen än vad stadgan medger. Vidare blev det ett fridsbrott att bära krigsvapen i samma landskap som kungen befinner sig.223 Bestämmelser av detta slag får mig att instämma med Gabriela Bjarne Larsson att Skänninge stadga var ett kungligt försök att uppnå ökad kontroll över de militära resurserna.224 Östgötalagen omnämner stormän, berättigade till en särskild hedersbot (þokkabot), vilka utrustar och bemannar egna skepp med en besättning på 40 man på egen bekostnad och som ställer upp med dem då kungen kallar på 218 UL Km: 11. Bestämmelserna om gästning i landskapslagarna och i art. 1 i Alsnö stadga(DS 1122) diskuteras ingående av Bjurling, Oscar, Våldgästning och frälse. Till de äldsta skatteprivilegiernas historia, Lund 1952, s. 4–75. I art. 1 i Alsnö stadga upptas bestämmelser kring gästning och våldgästning förbjuds, samtidigt som skyldigheten att erbjuda gästning regleras. Dessa bestämmelser är upptagna i flera av landskapslagarna: UL Km: 9; SdmL Km: 10; VmL Km: 12; se även VgL II Add.: 6. Gästningen regleras ytterligare genom art. 4 och 9 i Skänninge stadga (DS 3175) från år 1335 och art. 6–7 i Uppsala stadga från år 1344 (DS 3864) och inarbetas sedan i MEL Kg: 23. Som Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 135–136 och Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 89–91 påpekat är det tveksamt om förbudet mot våldgästning fick önskad effekt eftersom det så ofta kom att upprepas. 219 Bjarne Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 5. 220 Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd (kap. 1, fotnot 6), s. 39–40; Nordberg, I kung Magnus tid (kap. 3, fotnot 34), s. 115–116. 221 DS 2773. 222 DS 813. 223 Enligt Skänninge stadga (DS 813) fick ingen bära krigsvapen 14 dagar före kungens ankomst till ett landskap eller 14 dagar efter och inte medan han befann sig där, se diskussionen i Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 251. 224 Bjarne Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 29–31. Även Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43), s. 96 menar att Skänninge stadga (DS 813) har en anti-aristokratisk ton i motsats till Alsnö stadga (DS 1122). Kungens ensamrätt till militära maktmedel
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=