kapitel 4 • kungen och krigsmakten 239 Den kungliga beskattningen är mest ingående beskriven i Upplandslagen.213 Där åläggs bönderna i varje hundare ledungslame/skeppsvist, spannamale och ättargäld, samt ett antal mindre naturaprestationer.214 Skeppsvist var den tyngsta pålagan och den skulle årligen erläggas dels två gånger in natura, dels två gånger i penningar om 40 marker per skeppslag. Eftersom 40 marker var det normala beloppet på böter för förbrytelser mot kungen tyder skattebeloppet på att det utgått från bötessatsen för varje ledungsskepp som inte ställdes till kungens förfogande.215 Alla män över 20 år var skattskyldiga, såvida kungen inte särskilt befriat dem; kungens ämbetsmän ägde rätt än företa utmätning hos dem som inte erlade ledungsskatten. Kungen var emellertid skyldig att lämna minst två veckors varsel innan skatteuppbörden och hade inte rätt till någon skatt, när de skattepliktiga fått kravet för sent eller om väderleken förhindrade leveransen.216 Under loppet av 1200-talet, när tungt rytteri i allt högre grad ersatte ledungen, blev de som på egen bekostnad ställde upp till krigstjänst till häst befriade från kunglig beskattning. Detta blev institutionaliserat i Alsnö stadga år 1279.217 Där påbjöds skattefrihet för kungens män och deras landbor liksom för biskoparnas män; kungen befriade även alla gårdar tillhörande 212 Detta är en tolkning som t.ex. Schück, ”Sweden under the dynasty of the Folkungs” (kap. 1, fotnot 31), s. 392 förespråkar. Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 121–122, 155–156, Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 120–121, Lindkvist, ”Skatter och stat i den tidiga medeltidens Sverige” (kap. 1, fotnot 27), s. 171 och Harrison, Sveriges historia 2 (kap. 1, fotnot 6), s. 255, 286 menar också att uppgifterna kan syfta på införandet av stående skatter som var frikopplade från krigstjänst. 213 Redan Ramstedt, Om krigs- och skatteväsendet i Svealandens lagar (kap. 1, fotnot 122), s. 4 framhöll att ULhar de mest ingående bestämmelserna om ledungsskatten och hur den skulle erläggas. 214 Spannmale (spannæ malæ) var en ledungsskatt i Svealand, se UL Kg: 10. Enligt SdmLKg: 3 äger kungen även rätt att skriftligen begära gengärd i det landskap han ska besöka. 215 Böter för kollektiva försummelser av ledungsplikten behandlas i UL Kg: 10; VmL Kg: 12; SdmL K: 10; HL Kg: 12. 216 UL Kg: 10. 217 Tolkningen av art. 3 i Alsnö stadga (DS 1122) har varierat angående om alla som tjänar med stridshäst erhåller fullt frälse eller endast de som stod i kungens tjänst. Jag sluter mig här till den förstnämnda, och mest gängse, tolkningen företrädd av bl.a. Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (kap. 1, fotnot 127), s. 89–111, 153–178; Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder, Lund 1939, s. 15–36; Bjarne Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 26–27; Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering” (kap. 1, fotnot 4), s. 96; Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130– 1290 (kap. 1, fotnot 27), s. 139–140 och inte den sistnämnda som uppträder i vissa äldre arbeten såsom bl.a. Westman, Svenska rådets historia till år 1306(kap. 3, fotnot 289), s. 70– 92 och Tunberg, ”Den världsliga frälsets uppkomst i Sverige” (kap. 4, fotnot 158), s. 25–38.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=