kapitel 4 • kungen och krigsmakten 235 ens tjänst blir tillfångatagen ska han lösas ut av kungen och dessutom ersättas ifall han förlorat häst och vapen.190 Den som tjänade kungen ska därmed hållas skadeslös. Vid sidan av plikten till militärtjänst i ledungen rådde enligt de svenska landskapslagarna från Svealand en skyldighet att delta i kustvakten. Det var förbjudet att använda män som inte var fast bosatta i bygden (löskæ mæn) eller kvinnor som vakter.191 Dessutom gällde en allmän skyldighet till landvärn, vilken endast verkar ha omfattat försvaret av det egna landskapet.192 För att kunna delta i ledungen och fullgöra landvärn var varje vapenför (wigher) man skyldig enligt lag att inneha så kallade folkvapen (folkvapn). Dessa bestod, med smärre variationer, av stridsyxa eller svärd, spjut, pil och båge, sköld, hjälm och brynja (se tabell 9).193 Böter av varierande storlek var föreskrivna för underlåtenhet att fullgöra ledungstjänst, vakthållning eller landvärn.194 Vapenvägran ledde dock inte till några särskilt hårda straff. I Magnus Erikssons landslag från omkring år 1350 regleras det hur kungen får ta ett folkuppbåd från ett landskap i bruk för att bemöta anfall i ett annat landskap. Ett sådant beslut skulle fattas av en representativ församling bestående av biskopen och lagmannen tillsammans med sex frälsemän och sex bönder i landskapet. Jag håller för troligt att tillkomsten av denna reglering hör samman med att det nu råder rättsgemenskap i riket. Landskapens suveränitet är inte längre given. I Magnus Erikssons landslagär det uttryckligen påbjudet att kungen ska ansvara för försvaret av riket och att kungen eller hans ombudsmän ska leda krigståg.195 Kungens befälsrätt framträder även i bestämmelserna om rusttjänst, som i landslagen ersatt bestämmelserna i landskapslagarna om ledung. I Tälje stadga år 1345 blev kungens makt över frälset institutionaliserad genom bestämmelser om mönstring och vapensyn, senare inarbetad i Magnus 190 MEL Kg: 18. 191 UL Kg: 12; SdmL Kg: 12;HL Kg: 9. Även på Gotland förelåg i tider av oroligheter en plikt för alla män till vakttjänst längs kusterna (GL54). Det svenska kustvaktsystemet diskuteras ingående av Ramstedt, Om krigs- och skatteväsendet i Svealandens lagar (kap. 1, fotnot 122), s. 17–24 och Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 70–73. 192 I HL Kg: 8, där begreppet landvärn för första gången påträffas, betecknar landvärn motsatsen till ledung. Angående landvärn, se SdmL Add.: 1 ochMEL Kg: 5. 193 ÖgL G: 15, V: 6; SdmL Add. 2; HL R: 14. Samma vapen åsyftas i UL Ä: 10; VmL Ä: 10; SdmL G: 6; HL Ä: 10, 14–15; se vidare diskussionen i Thordeman, Bengt, ”Medeltidens folkvapen”, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsskrift 7 1941, s. 55–66; Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 41–44. 194 UL Kg: 10–12; VmL Kg: 10; SdmL Kg: 10, 12; HL Kg: 8–9. 195 MEL Kg: 3, 17. Se ävenMEL Kg: 6. Det fastslås också i MEL Kg: 5 att kungen måste förhindra att riket minskar i storlek.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=