lagfäst kungamakt under högmedeltiden 234 Den enda uttryckliga begränsningen i Upplandslagenav kungens dispositionsrätt över ledungen var kravet på två veckors varsel innan krigståget (eller uppbörden av ledungsskatten) skulle inledas. Som Fredrik Lagerroth påpekat var en sådan fri dispositionsrätt – som innefattade en rätt att kräva deltagande i anfallskrig och mobilisering under obegränsad tid – över de väpnade styrkorna ganska unik förmedeltida förhållanden i ett större europeiskt perspektiv.185 Vi har sålunda att göra med en tämligen stark kunglig befälsrätt över ledungen för svensk del. Logistiska begränsningar satte dock väl så stora hinder som rättsliga regleringar för hur länge ledungende facto kunde hållas mobiliserad. Gerhard Hafström har räknat ut att provianten lagarna föreskrev att ett ledungsskepp skulle utrustas med nämligen inte räckte mer än cirka fyra månader.186 Det är först Stadgan om kungaval från omkring år 1335, bevarad som ett tillägg till Södermannalagen, som fastställer att kungen inte har rätt att kräva deltagande i anfallskrig.187 Även i Magnus Erikssons landslag finner vi en liknande begränsning av den kungliga dispositionsrätten över de väpnade styrkorna.188 Fredrik Lagerroth har menat att införandet av dessa begränsningar hör samman med övergången från ledungssystemet till tungt rytteri. Det världsliga frälset ska ha haft bättre möjligheter än de ledungspliktiga haft för att driva igenom begränsningen av kungens rätt att kräva deltagande i anfallskrig. Jag instämmer i att detta är en plausibel förklaring till förändringen men jag vill också framhålla att bestämmelsen kan vara föranledd av att kungen allt oftare faktiskt försökt kräva deltagande i anfallskrig.189 Den relativt starka position det världsliga frälset fått gentemot kungen framträder också i bestämmelsen i Magnus Erikssons landslag att om någon i kung184 Citerat frånUL Kg: 10. Samma bestämmelse finns i VmL Kg: 7. 185 Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 33. 186 Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 46–47. 187 SdmL Add.: 1: ”Alla de som bygga och bo i hans rike äger honom lydnad, hålla hans bud och stå till hans tjänst, särskilt vid landsgränserna försvara hans land, men inte längre bort med härfärd utan att han har fått deras samtycke” (allir ok the i hans riki bygia ok boo aghu hanum lyþno halda. buþ hans standa ok til thianistu uæra. særlicha a landamære land hans at uæria. ok æi ytermer meþ hærfærþ. utan goþuilia thera fangnum). 188 MEL Kg: 3. 189 Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 29. Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 52 framför samma tanke. Þæt ær laghæ leþungær fiughur skip aff hundæri. hwariu. will kunungær siælwær utrikis faræ. ællr hærr sin ut sændæ. raþi siælwær huru længi han will uti wæræ. ok æpti þy wærþær han leþung ut biuþæ. han will siælfwær uti wæræ.184
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=