lagfäst kungamakt under högmedeltiden 232 Vad som avses med ”lid” (liþ) respektive ”ledung” (leþung), och huruvida begreppen är synonyma, har varit föremål för en ganska omfattande diskussion. I betydelsen väpnat följe är liþ redan belagt på vikingatida runinskrifter.171 Eftersomliþochleþungnämns var för sig ter det sig för mig ganska klart att liþ avser något annat änleþung. Erland Hjärne har föreslagit att liþ i samband med leþung syftar på den kungliga hirdens medverkan i krigståget.172 Jag är benägen att ge liþ en bredare innebörd än så och i begreppet även innefatta de världsliga och kyrkliga stormännens väpnade följen. Vi har att göra med kungligt ledda krigståg, bestående dels av ledungen och dels av väpnade följen som stod utanför ledungssystemet. Skyldigheten att utrusta och bemanna ett fastställt antal ledungsskepp för kungens räkning från varje hundare eller skeppslag framträder klart av landskapslagarna från Svealand.173 Av dessa bestämmelser framgår emellertid inte huruvida ledungsbördans storlek varit föremål för förhandling mellan kung och tingsmenighet, såsom i Norge under tidig medeltid.174 De regionala variationerna i omfattningen av ledungsbördorna betraktar jag som en stark indikation på att så varit fallet. Av de olika landskapslagarna framgår det att inga detaljer kända, se diskussionen i Hafström, Ledung och marklandsindelning(kap. 1, fotnot 112), s. 19. 170 Citerat från UL Kg: 10. 171 Ordet liþhar tolkats som”följe” och ”trupp” och liknande av bl.a. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 43), s. 97, Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 66–67, Jakobsson, Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi (kap. 4, fotnot 5), s. 92–94 och Jesch, Judith, Ships and men in the late Viking Age. The vocabulary of runic inscriptions and skaldic verse, Woodbridge 2001, s. 157. För belägg på ”lid” i runmaterialet, se främst Öl 1, Sö 160, Sö 217, Sö 254, Sö 338, Vg 184, U112, U348, U479, U611, U668, U698, U778, U837, U1161, N184. Ett möjligt, men högst osäkert, belägg på leþung finns på Gs 13. Jesch, Ships and men in the late Viking Age, s. 196 och Thompson, Claiborne W., Studies in Upplandic runography, Austin 1975, s. 108 menar dock att Gs 13 inte innehåller något belägg på leþung. Eftersom den övervägande delen av det vikingatida runmaterialet är svenskt, främst från Svealand, är det inte att förvåna sig över att beläggen också är svenska. 172 Hjärne, Erland, Rod och runor, Uppsala 1947, s. 109–111. 173 UL Kg: 10; VmL Kg: 12; HL Kg: 12; SdmL Kg: 10. Enligt SdmL Add.: 1 ska befolkningen lyda (lyþno) kungen och hörsamma hans bud (buþ hans standa) samt vara beredd att försvara riket. 174 Ekbom, Ledung och tidig jordtaxering i Danmark(kap. 4, fotnot 72), s. 107 anser att ledungen sannolikt från början byggde på överenskommelser mellan kung och bönder också i det svenska riket. Nv biuþær kunungær liþ ok leþung utt. biuþær utt roþ ok reþ. þa skal næmpnæ hampn ok stampn. ok styriman. ok hasætæ allæ. ok han skal biuþæs a kyndilþingum. ok stþiæs a liþstæmpnum. vm allr kununx utt giærþir. skal buþ fiughurtan natum fyrr komæ æn þæt ut giörs.170
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=