kapitel 4 • kungen och krigsmakten 229 2delsammanfattning: Lagmaterialet vittnar om att den kungliga befälsrätten i Norge var mycket stark redan under 1100-talet och sedan successivt stärktes ytterligare. Ledungen lydde sannolikt redan på slutet av 900-talet under kungen men ledungsbördorna var in på 1100-talet en förhandlingsfråga. Kungen utsåg styrman till varje ledungsskepp och över tid ökade styrmännens befogenheter och därmed den makt kungen utövade per delegation. Den kungliga jurisdiktionen över krigsmakten var vidsträckt. Kungen fick med tiden en växande dispositionsrätt över den med rätt att även kräva deltagande i anfallskrig. Alla män var enligt lag skyldiga att inneha vapen och ställa upp till militärtjänstgöring samt delta i ett kustvaktssystem. Ledungen utgjordes sedan åtminstone 1100-talet av en stående skatt vid sidan om militärtjänsten. Kungen fick successivt ökad kontroll över innehavet och bruket av militära maktmedel. Stormännens väpnade följen tycks ha minskat i betydelse under 1200-talet. Kunskapen om militära förhållanden i det svenska riket under 1100-talet och tidigare är högst fragmentarisk. Ledungen verkar ha utgjort en central komponent. Under 1200-talet ändrade krigsmakten gradvis karaktär efter kontinentalt mönster. Övergången till ett militärt system byggt på tungt rytteri och bemannade borgar började senare än i Danmark men blev fullständigt genomförd till skillnad från i Norge.158 157 SeNgL III: 71 och diskussionen i Schreiner, ”Hærmakt og riksstyre” (kap. 4, fotnot 127), s. 114menNgL III: 81 visar att detta förbud inte komatt efterlevas särskilt väl, vilket Schreiner, ”Hærmakt og riksstyre” (kap. 4, fotnot 127), s. 123 också framhåller för 1400-talets del. 158 Den svenska krigsledungen är beskriven av Tunberg, ”Till Svearikets äldsta historia” (kap. 2, fotnot 60), Tunberg, Rod och Roslag i det gamla Sveariket (kap. 4, fotnot 8), samt av Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112) och Hafström, Land och lag (kap. 2, fotnot 14) och i nyare forskning framförallt av Larsson, Ship and society (kap. 4, fotnot 5), som behandlat den i ljuset av en maritimt orienterad kultur och av Lindkvist, Thomas, ”The ledung and the continuity of warfare from the Viking Age to the Middle Ages: the example of Sweden”, i John Sheehan & Donnchadh Ó Corráin (red.), The Viking age: Ireland and theWest. Papers from the proceedings of the fifteenth Viking Congress, Cork, 18–27 August 2005, Dublin 2010: 227–232, som framhåller kontinuiteten i ledungs-systemet från vikingatid till 1200-tal. Andra viktiga studier avseende den svenska högmedeltida krigsmakten är Tunberg, Sven, ”Den världsliga frälsets uppkomst i Sverige”, i Historiska studier. Tillägnade Harald Hjärne på hans sextioårsdag den 2 maj 1908, Uppsala 1908, s. 25–38, Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (kap. 1, fotnot 127), och Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), som undersökt uppkomsten av det tunga rytteriet och frälset i Sverige, samt Fritz, Birgitta, Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250–1434, 1–2, Stockholm 1972–1973 och Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det Kungen och krigsmakten i det svenska riket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=