lagfäst kungamakt under högmedeltiden 228 männen.152 Håkon V:s skipanfrån år 1308 föreskriver att inga nya ländermän ska utses. Geir Atle Ersland tolkar detta som ett steg i en kunglig strävan till ensamrätt att inneha väpnade styrkor, en tolkning som jag ansluter mig till.153 Frågan huruvida HåkonV:s skipanfrån år 1308 bröt mot rådande rättstradition har debatterats intensivt i norsk forskning och de flesta forskare lutar åt att så var fallet.154 Däremot har det kommit att ifrågasättas omHåkon V:s skipanalls kom att efterlevas och vilken faktisk betydelse den fick.155 Vi vet att från och med början av 1300-talet började de styrkor som sysslomännen höll för kungens räkning bli alltmer självständiga från kungamakten. Detta började så smått uppluckra det våldsmonopol som kronan uppnått genom att avskaffa ländermannavärdigheten.156 Magnus Eriksson försökte genom stadgelagstiftning förbjuda de norska stormännen att inneha egna väpnade styrkor med undantag för män, förmodligen avsedda som livvakter, somvar en del av herremannens hushåll. Dessa försök var emellertid föga framgångsrika.157 152 Se diskussion och källbelägg i Schreiner, ”Hærmakt og riksstyre” (kap. 4, fotnot 127), s. 104–105. 153 DN XI: 6. Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 103; se även Schreiner, ”Kongemakt og lendmenn i Norge i det 12. Århundre” (kap. 3, fotnot 134), s. 191 och Schreiner, Johan, ”Arvekongedömmet i Norge”, Scandia11 1938, s. 89–90, som tidigare har varit inne på samma linje. En kunglig strävan efter våldsmonopol framkommer även av Håkon V:s retterbot från år 1304 (NgL III: 20), som föreskriver att kungens män är undantagna från det generella förbudet att bära vapen i köpstäderna, se Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 183–185. 154 Holmsen, ”Var ’Retterboten av 1308’ en retterbot?” (kap. 3, fotnot 209), s. 34–57 har ifrågasatt huruvida det kungliga dokumentetet från år 1308 var en retterbot (eller skipan) och istället betraktat det som en politisk viljeyttring utan direkt rättslig betydelse. Den uppfattningen har inte vunnit tillslutning och dokumentet har setts som en rättsligt bindande skipanav bland andra Lunden, ”Om Håkon V’s skipan av 17/6 1308” (kap. 3, fotnot 209), s. 18–58, Benedictow, ”Konge, hird og retterboten av 17. juni 1308” (kap. 3, fotnot 21), s. 233–284, Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 264 och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 333. Till skillnad från Benedictow, ”Konge, hird og retterboten av 17. juni 1308” (kap. 3, fotnot 21) menar Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26) att kungen inte heller överskred sin lagstiftningskompetens eftersom kungen uppnått en rätt att fritt utfärda föreskrifter om rikets världsliga administration och sin hird. Hamre, ”Litt om og omkring Håkon V’s hirdskipan 17. juni 1308” (kap. 2, fotnot 67), s. 6–36 ser förordningen som enhirðskipanoch instämmer med Benedictow, ”Konge, hird og retterboten av 17. juni 1308” (kap. 3, fotnot 21) i att den bröt mot etablerad rätt och uttrycker en kunglig önskan att få en större personlig makt. 155 Koht, ”Det nye i norderlendsk historie kringom år 1300” (kap. 1, fotnot 109), s. 180–181 menar att skipan aldrig fick någon betydelse i praktiken. Vidare har Schreiner, ”Rettarboten av 1308” (kap. 3, fotnot 209), s. 1–27, som ende forskare, menat att skipaninte hade en anti-aristokratisk tendens och enbart syftade till att säkra kungens auktoritet i en utrikespolitiskt osäker situation. 156 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 132.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=