kapitel 4 • kungen och krigsmakten 227 ning. Full skattefrihet beviljades även de 40 huskarlar som ländermännen fick hålla sig med.146 I de norska lagarna framträder inte någon uttrycklig kunglig ensamrätt till innehav eller bruk av militära maktmedel. Likväl står det klart att de militära resurserna i riket ska stå till kungens förfogande. Lagarna visar på en ökad kunglig reglering av våldsanvändningen, somde facto torde ha lämnat allt mindre utrymme för andra aktörer än kungen att inneha väpnade styrkor. Biskoparna kunde dock, som institutionella aktörer med egen jurisdiktion, i ganska hög grad förfoga över egna militära resurser.147 Det skedde en successivt ökad kunglig kontroll av bruket av militärt våld. Gulatingslovenger vem som helst rätt att bygga krigsskepp för att dra på härjningståg utomlands. Bara härjning inom det norska riket är förbjudet.148 Detta förbud är i Frostatingslovenutvidgat till att även omfatta de länder som kungen är i fred med, vilket visar att kungen fått ensamrätt till att förklara krig och sluta fred.149 Magnus Lagabøters landslovnämner överhuvudtaget inte rätten att företa härjningståg. Något uttryckligt förbud saknas men mot bakgrund av demånga inskränkningarna av våldsanvändning, och i ljuset av den starka centraliserade kungamakt som framträder i landslagen, ser jag det som mest sannolikt att privata krigståg inte accepterades. Den viktigaste inskränkningen av den kungliga ensamrätten till innehav av militära styrkor var den lagreglerade rätt Hirdskråengav de norska hirdmännen att förfoga över egna väpnade följen.150 Ländermännen hade rätt att hålla sig med hela 40 huskarlar, som dock även skulle vara kungen till stöd.151 Redan under början av 1200-talet verkar dock ländermännens handgångna män, deras så kallade huskarlar, fått avlägga ed till kungen i likhet med hird146 HirdS 48; se diskussion i Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 88. Denna skattefrihet var något nytt eftersom FrostL VII: 18 uttryckligen påbjuder att ländermän både ska tjänstgöra i ledungen och betala ledungsskatt precis som vanliga bönder. 147 Biskoparnas militära resurser diskuteras bl.a. av Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 132–133, 231. 148 GulL 314. Enligt Harald Hårfagres saga, kap. 24, var det Harald Hårfagre (cirka 872–931/ 932) som förbjöd plundring inom det norska riket i samband med rikseningen. Se även Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn (kap. 1, fotnot 6), s. 164–166, som håller det för troligt att plundringståg inom det norska riket förekom in på 1100-talet. 149 FrostL VII: 25. Om någon seglar och härjar i länder som kungen är i fred med blir de fredlösa och mister allt de äger, även om det ges möjlighet att lösa sig från fredlösheten i detta fall mot dryga böter. 150 Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 63. 151 HirdS 19; värdigheten som länderman regleras i HirdS 18–20. Kungens ensamrätt till militära maktmedel
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=